Skogsek är ett ursprungligt skogsträd som vandrat in under värmeperioden efter istiden. I landskapet finns tre områden där eken brukar anses naturlig, Nedre Dalälvs-området, Körön i Storsjön samt Testeboån kring Oslättfors. De ligger alla omkring 50 meter ovanför nuvarande havsnivå, vilket innebar att de frilades från Litorinahavet för 4000–5000 år sedan under senare delen av värmeperioden då ekblandskogar fortfarande hade stor utbredning i landet. Både fossilt pollen och växtrester av ek bekräftar artens närvaro under denna tid.
Ekarna på Körön omnämns första gången 1793 av Hülphers i en beskrivning av Gästrikland. Förekomsten av vild ek vid Testeboån uppmärksammades av Carl Johan Hartman och Claes Östling 1810. Wahlenberg omnämner förekomsten 1811 – »Testebo-elf vid Storbron, på holmarna växer många större ekar«.
Eken odlas och förvildas lätt. Vid bruk och herrgårdar där den odlats länge finns nu småekar lite varstans i omgivande skogsmarker. Viktiga sådana spridningscentra utanför artens naturliga utbredning är Hammar-by brukspark i Ovansjö, Vi herrgård i Ockelbo och Vifors bruk i Hamrånge. De »lyckade« planteringarna vid Vi herrgård och Vifors är omnämnda redan 1793 (Hülphers) och i Hamrånge uppgavs 1833 att »ek-planteringen lyckas så väl och de till och med bildar skog« (Zetterstedt).
Etablerade ekar vid Dalälven och Testeboån är rota-de vid strandens övre gräns, ibland på svämsediment men oftare i kontakt med moränmarkerna ovanför. Ekens främsta fiende är skuggande granar. Välväxta gamla ekar utvecklas därför enbart på platser där de får fullt ljusinsläpp från något håll. Typiska platser är utskjutande uddar och småöar vid rinnande vatten där de kan skjuta ut sina starka grenarmar mot öppet vatten.
Eken gynnades starkt av ängsbruket fram till 1900-talets början. Den tillhörde kronan och var strängt skyddad i lag fram till 1830-talet, bland annat för att användas till skeppsbyggnad och garvning. Troligen sparades därför stora ekar medvetet i slåtterängarna. Fortfarande vittnar »ekvrak« omgivna av ung asp och gran om gigantiska fristående ekar omgivna av vidsträckta slåtterängar. Det förefaller dock osannolikt att eken i våra trakter skulle vara helt beroende av slåtter och betesbruk, särskilt om man utgår från att de naturliga ekförekomsterna är kvarlevor från värmeperiodens ekblandskogar.
Den vanligaste följearten är liljekonvalj (26%) följd av gran, asp, rönn, stenbär, piprör, vitsippa, olvon och ask. Jätteekar finns spridda i Dalälvsområdet och enstaka större ekar finns även vid Testeboån. Den troligen största finns på Ängsön i Färnebofjärdens nationalpark och mäter över 7 meter i omkrets.