Det är tveksamt om vägtåg har några naturliga växtplatser i landskapet och möjligen är den helt kulturspridd. Arten angavs som allmän i Gävletrakten vid 1800-talets mitt och även i landskapet som helhet vid 1900-talets början. Växten har sedan dess hittat nya växtplatser längs det utvidgade vägnätet men troligen minskat något i odlingslandskapet.
Vägtåg är i allt väsentligt en kulturmarksart. Den dominerande växtplatsen är just vägar och vägdiken men även fuktiga barfläckar i gräsmattor, gårdstun, stigar, leriga hjulspår, åkerdiken, grustag, söndertrampade betesmarker och trädesåkrar är vanliga. Arten växer ibland som ogräs bland odlade grödor men främst på fuktiga tidvis översvämmade delar av åkrarna. För att den ska trivas krävs nötning eller omrörning och tidvis kvarstående vatten. Ofta hittar man vägtåg i svackor med lerig jord eller på lertäckt sand eller grus.
Växten förekommer ibland även i naturlig vegetation, framför allt vid havet där den kan växa i sprickor i exponerade hällar eller på moränstränder vid tångbankar och på fågelgödslade skär. Enstaka växtplatser har hittats på fuktig sand vid sjöstränder, bland annat på badstränder. Troligen är alla sådana växtplatser sekundärt naturliga, dvs. de har sitt ursprung i kulturmarksförekomsterna.
Den vanligaste följeväxten är sumpnoppa (25%) följd av groblad, ryltåg, revsmörblomma, vitklöver, gatkamomill, rödven, krypnarv, vitgröe och kärrkavle.