Blåbär är en ursprunglig art som betecknas som allmän i tidigare arbeten från 1800-talet och 1900-talets början. Dialektala namn för blåbär är »skomakarbär« som använts i Ovansjö. De vanliga blå bären kallades också »flickbär« och de blanksvarta »gossbär«.
Andelen blåbär i våra skogar kan ha ökat något de senaste 100 åren på lingonets bekostnad. Det kan bero på att humuslagren och kvävetillgången ökat och att skogsbetet försvunnit. Å andra sidan anges från skogsbruket en ökad andel skogsmark av grästyp istället för av blåbärstyp.
Blåbär är skuggtålig men växer gärna på hyggen och annan hedartad öppen mark. Inventeringen visar dock tydligt att arten är både vanligare och mer domi-nant i gammal och medelålders skog än på hyggen och i ungskog. Andelen blåbär ökar med skogens ålder vilket troligen hänger samman med artens förmåga att hushålla med den allt knappare tillgången på tillgängligt kväve. Vid blåbärsplockning bör man dock söka arten i öppen skog eller på fuktiga hyggen (gärna i nordvända bergsluttningar) där fruktsättningen är rikare än i sluten skog.
Blåbär är ingen ovanlig växt i ogödslade magra gräs-marker i odlingslandskapet men den återfinns mest kring block och odlingsrösen. Arten saknas helt på havsstränder och trivs inte på kulturskapade marker.
De vanligaste följeslagarna i skog är lingon (49%), gran, rönn, ekorrbär, linnea, piprör, kruståtel och tall. Blåbär blommar samtidigt som harsyra, violer och rosling.