Skogsbräken är en ursprunglig art med hemvist i skogslandskapet. Den beskrivs som vanlig även i tidigare botanisk litteratur.
Skogsbräken växer också i kulturlandskapet, t.ex. på igenväxande gårdstun, i gamla betesmarker, varphögar, odlingsrösen och vägkanter. Arten har däremot inte noterats på kulturskapad och näringsrik mark i städer och samhällen.
De vanligaste följearterna i skogen är gran (42%), harsyra, rönn, ekorrbär, skogsstjärna, blåbär, stenbär och älggräs.
Ekologi
Skogsbräken sprids framgångsrikt med sporer till nya lokaler. Arten har övervintrande blad. Skogsbräken har ett bredare biotopval än andra skogslevande ormbunkar. Den förekommer i nästan alla skogstyper och växer både i öppen och i sluten skog. Den är indifferent till kalk men något kvävegynnad och växer såväl torrt som blött. Arten trivs i torra mossiga branter och blockmarker (till och med klapperfält) och är en av karaktärsarterna på lösa jätteblock i skogen. Den motsatta ytterligheten är blöta sumpskogar med starrtuvor och stående vatten eller öppna blöta strandkärr bland starr och vass. Skogsbräken trivs, liksom andra skogsormbunkar, även i fuktiga örtrika skogsmiljöer. Den förekommer ofta rikligt i alkärr och i al- och andra lövträdsbårder.
Utbredning
Mycket vanlig (100% och 1025 noterade lokaler).
Lokaler
Hybrider
Hybriden med granbräken, D. carthusiana × cristata, har påträffats vid två tillfällen under inventeringen:
1. Österfärnebo, Bastfallet, SO om Aspholma, 12H9a 6695750 1550050, sumpskog, mest glasbjörk, vitmossa i botten, ett säkert ex. tillsammans med skogs- och granbräken 1992 (DIN).
2. Ockelbo, Sidbohäll, mot Fjärden, 13H8b 6743291 1557174, sumpskog, gles äldre tallskog, »tallkärr«, vid tallsockel 1998, granbräken och även skogsbräken förekommer rikligt i området (PST).