dvärglummer
Selaginella selaginoides
Dvärglummer är ursprunglig. Sannolikt har den minskat på grund av upphörande bete och slåtter men det saknas äldre referenser som kan bekräfta detta.
De vanligaste följeväxterna är blodrot (55%), blåtåtel, hirsstarr, rundsileshår, pors och ängsvädd. Andra typiska följeslagare är tätört, slåtterblomma och hårstarr.
Ekologi
Dvärglummer är en sporspridd växt med en liten krypande stam och korta upprätta fertila skott. Den växer på fuktig näringsfattig mark och är tydligt kalkgynnad men inte kalkkrävande. Arten växer helst öppet och aldrig i sluten skog. Dvärglummer är i första hand en myrväxt som växer i rikkärr eller kraftigt sluttande fattigkärr. Den är vanligast på fastmattor men kan också växa i mjukmattor, på gungfly och på lösbottnar. Arten gynnas starkt av översilande markvatten och finns ofta i små öppna fuktstråk och fläckar med kalkflora i sluttningar och utströmningszoner. Andra exempel på typiska biotoper för dvärglummer är flacka strandängar med sötvattenutflöde vid havet, igengräsade skogsvägar (gärna med slaggstensfyllning) och kalkfuktängar i kraftledningsgator. Inga lokaler har hittats där dvärglummer växer i magra gräsmarker vilket förekommer längre norrut. Dvärglummer är känslig för dikning och övergödning och saknas i urbana miljöer.
Utbredning
Arten är vanlig i kalktrakter och i kuperade och myrrika delar av landskapet.
Vanlig (47% och 240 noterade lokaler). Minskande.
Vanlig (47% och 240 noterade lokaler). Minskande.
