Oxtungan är en gammal kulturföljeslagare. Det är tänkbart att den kommit in med odling eller med transporter. En viss koppling verkar också finnas till gamla bruksmiljöer och större gods. Arten uppgavs första gången 1810 från Harnäs av Göran Wahlenberg. K.F. Thedenius antecknade den i »åkrar« 1833 vilket påminner om att växten längre tillbaks även uppträdde som åkerogräs. Det finns lika många gamla (15) som aktuella före-komster vilket troligen innebär att arten minskat.
Som följeväxter har bland annat röllika, vitklöver, stormåra, femfingerört och humlelusern antecknats. Oxtungan blommar samtidigt med linnea och nyponros. Blomningen kan lokalt börja tidigare och pågå långt fram på sommaren.