oxtunga
Anchusa officinalis
Oxtungan är en gammal kulturföljeslagare. Det är tänkbart att den kommit in med odling eller med transporter. En viss koppling verkar också finnas till gamla bruksmiljöer och större gods. Arten uppgavs första gången 1810 från Harnäs av Göran Wahlenberg. K.F. Thedenius antecknade den i »åkrar« 1833 vilket påminner om att växten längre tillbaks även uppträdde som åkerogräs. Det finns lika många gamla (15) som aktuella före-komster vilket troligen innebär att arten minskat.
Som följeväxter har bland annat röllika, vitklöver, stormåra, femfingerört och humlelusern antecknats. Oxtungan blommar samtidigt med linnea och nyponros. Blomningen kan lokalt börja tidigare och pågå långt fram på sommaren.
Som följeväxter har bland annat röllika, vitklöver, stormåra, femfingerört och humlelusern antecknats. Oxtungan blommar samtidigt med linnea och nyponros. Blomningen kan lokalt börja tidigare och pågå långt fram på sommaren.
Ekologi
Oxtungan är tvåårig eller flerårig. Den ut-vecklar första året en bladrosett med en kraftig pålrot. Arten är solälskande men konkurrenssvag och behöver blottad och gärna kalkrik jord för att kunna etablera sig. Troligen kan frön vila i marken under lång tid eftersom den oväntat kan dyka upp på avskalad mark i anslutning till tidigare fynd. Oxtungan växer helst på torr grusig jord och gärna på marker med mycket tramp.
Utbredning
Arten är sydlig och kommer ursprungligen från Sydösteuropa. Den är numer mycket fåtalig på sina lokaler.
Mycket sällsynt (4% och 13 lokaler). Minskande.
Mycket sällsynt (4% och 13 lokaler). Minskande.
