skogsbräken

Gammal bofast art.

Skogsbräken är ursprunglig men något kulturgynnad. Den förekommer i de flesta skogstyper, från torra till blöta och i såväl barr- som löv- och blandskogar. Arten växer emellertid också ljusöppet i kärrkanter, på kust- och klipphedar samt i sanddyner. Exempel på kulturpåverkade ståndorter är skogs- och skogsvägsdiken samt torvtäktsmossar.

Skogsbräken har sannolikt ökat under 1900-talet som följd av den kraftigt ökade skogsarealen.

Allmän

67 Dryopteris carthusiana (Vill.) H. P. Fuchs

Syn: D. spinulosa Watt

This widespread species occurs in Eurasia and N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 174 and map 155). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 18. In eastern and central N. America there are closely related taxa, for instance D. intermedia (Muhl.) Watt. (also, as subspecies or variety of D. carthusiana).

Allm. i allsköns skogsmark och flerst. i skyddade lägen i kulturlandskapet bland blockfyllningar etc. I Glanshammar och Rinkaby fann Nilsson (1986) 105 resp. 57 lokaler.

Ekologiskt lik nordbräken, men mer tolerant och betydligt vanligare.

Spridd i hela landskapet, allmän i kusttrakterna och utmed de större älvdalarna, sparsam i det nordöstra inlandet och längst i nordväst men känd ända till Tåsjö Tåsjöberget (Westm. 1978).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Första uppgift. Först publicerad för Härjedalen av Nilsson (1976). Jag bortser då från lokaler tidigare än Nannfeldt (1966).

Skogsbräken påträffas i så gott som all slags skogsmark. Bland fuktiga miljöer kan nämnas bäckkanter, sjöstränder, sumpskogar, kärr av olika slag och kantskogar på mossar. Exempel på torra ståndorter är hälltallskogar och hedartade, risrika tallskogar. I kulturlandskapet anträffas arten vid block och hällar, i rösen, på dikade myrar, i gamla grus- och torvtäkter samt på utfyllnadsmark.

Skogsbräken är liksom tidigare ganska ovanlig på det skogfattiga sydöstra Öland. På Stora Alvaret är den idag spridd i de träddungar som vuxit upp under det senaste halva seklet; på alvarmark är den även noterad i tokfuktängar. Vanligast är skogsbräken utmed delar av västra kustskogen, nära de stora våtmarkerna i Mittlandet samt längst uppe i norr, Böda sn. En viss ökning kan anas beroende på den ökade beskogning som skett av landskapet. Skogsbräken klarar torra lokaler bättre än en del andra ormbunkar exempelvis kärrbräken Thelypteris palustris och har därför inte drabbats lika hårt av dräneringen av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Skogsbräken känns igen på att bladskaftets fjäll är blekbruna och att glandler saknas nästan helt (några kan finnas längst ut på bladet). Bladfärgen är matt gulgrön och de nedre primärflikarna hålls horisontella vilket gör att plantan liknar en trappstege.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Barrskog och blandskog, oftast svagt fuktig till blöt, vanligast på lättare jordar men också på lerig moränjord. Också på torvjord i beskogad, utdikad myrmark, på torvholmar (ännu kvar på Storholmen i Fardume träsk), ibland på tuvor i agmyr. Man ser ofta små, ibland mycket små plantor, vilket tyder på god föryngring.

Glest spridd över hela Gotland med övervikt för sandiga jordar. På spridning under 1900-talet, gynnad av betesfred. Jämfört med Johanssons 18 noteringar 1897 (varav någon eller några kan vara D. dilatata) innebär dagens över 200 registreringar en stark ökning.

Skogsbräken växer i halvskugga eller skugga i friska till fuktiga skogar, ibland även i kärrkanter och på dikesrenar. Man ser den ofta tillsammans med andra storvuxna ormbunkar vid bergrötter och rasbranter i gran-, bland- eller lövskog.

Skogsbräken växer i fuktig örtrik skog och kärrskog av olika slag, både i fräkenrik granskog och i alkärr. Särskilt riklig brukar den vara i bäckdråg och källkärr, men arten är även karakteristisk på torvmark i utdikade skogsmossar. Skogsbräken växer också på berghyllor, särskilt rikligt på skärgårdens öar.

Skogsbräken växer i många olika typer av skogar, från barr- till lövskogar, i sumpskogar och på torrare mark, gärna där det är blockigt. På de kala skärgårdsöarna förekommer den i bergskrevor och på små hällmarksmyrar, där den ofta är ganska lågvuxen.

Skogsbräken är en ursprunglig art med hemvist i skogslandskapet. Den beskrivs som vanlig även i tidigare botanisk litteratur.

Skogsbräken växer också i kulturlandskapet, t.ex. på igenväxande gårdstun, i gamla betesmarker, varphögar, odlingsrösen och vägkanter. Arten har däremot inte noterats på kulturskapad och näringsrik mark i städer och samhällen.

De vanligaste följearterna i skogen är gran (42%), harsyra, rönn, ekorrbär, skogsstjärna, blåbär, stenbär och älggräs.

Skogsbräken är den näst vanligaste ormbunken på block, efter stensöta, och kommer naturligtvis dit som sporer, men småplantor har vi inte iakttagit. På blocken visar den att den är mycket torktålig. Den behåller bladens gröna färg genom vintern, men när snön går bort är bladstjälkarna ofta vinklade, stukade, och bladskivorna hårt tryckta till marken, så att deras funktion kanske är nedsatt. Fragment av gröna fjolårsblad ses fortfarande vid midsommar. Skogsbräken rullar upp sina nya blad något senare än majbräken, ekbräken och hultbräken, samtidigt med nordbräken men tidigare än träjon och strutbräken. I vitsippans tid är de formade som kräklor. En mycket varm period på våren kan få majbräken att starta bladutvecklingen i förtid med resultat att många blad fryser till döds medan de fortfarande har formen av kräklor, men skogsbräken väntar då samtidigt i knoppform och skadas inte. Detta inträffade till exempel i april 2014.