ängsfryle

Se säterfryle Luzula multiflora subsp. frigida och vanlig ängsfryle Luzula multiflora subsp. multiflora

Gammal bofast art. 

Se säterfryle Luzula multiflora subsp. frigida och vanlig ängsfryle Luzula multiflora subsp. multiflora

Allmän

“Ängsfrylen” Luzula (delvis)

Avgränsning:
Hit räknas slanka frylen med täta blomsamlingar på flera, någotsånär upprätta, tuvade skaft, dvs. ängsfryle (Luzula multiflora, inklusive säterfryle, ibland ansedd som en egen art, L. frigida), svartfryle (L. sudetica), samt blekfryle (L. pallescens).

Perenna, tuvade, 1–5 dm höga graminider med mjuka, ljusa hår längs bladkanter och i slidöppningar (ibland mycket glest). Bladen är rätt smala, med plan skiva som avslutas med en något förlängd, trubbig spets (“dutt”). Slanka strån som står enstaka eller i små grupper (flest hos blekfryle, som är tätast tuvad), och har något eller några platta, uppåtriktade blad. I toppen med 2–10 styva skaft (nästan omärkliga hos svartfryle, blekfryle kan ha ännu fler) med huvudlika blomsamlingar, och något eller några stödblad. Blommor 6-taliga. Frukten är en kapsel som innehåller (högst) 3 frön med tydligt elaiosom.

“Ängsfrylen” finns praktiskt taget överallt utom i sluten skog: Man ser dem på kulturmark, fuktängar, hedar, stränder, myrmark, fjällhed etc. Arternas habitatval varierar förstås, och alla finns inte i hela Sverige.

Förväxlingsrisk:
Oftast lätt att känna igen som grupp, men Äbo-arten knippfryle (L. campestris) kan vara rätt lik. Den växer dock alltid med enstaka skott som har tydliga jordstammar. Är du osäker så gräv lite med fingrarna!
I fjällen finns också några liknande frylen: snöfryle (L. arctica) (sällsynt på kalk i norra fjällen) som är tätt tuvad med kala blad och ett oskaftat blomhuvud; polarfryle (L. arcuata subsp. confusa) (högfjället), som kan vara svår att skilja från säterfryle, men har kala blad; axfryle (L. spicata) (huvudsakligen fjälltrakter) som har en långsträckt samling oskaftade blomhuvuden i sin slakt nickande topp (“metspö”).

Ängsfryle är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I naturlig eller någorlunda naturlig miljö växer den t ex i källflöden, glesa lövskogar, bergbranter och på fukthedar. Vanligast är den emellertid på fuktig, kulturpåverkad mark – slåtter- och naturbetesmarker, hyggen, gläntor, skogs- och åkervägar, renar, bryn och ruderatmarker.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tämligen allmän(-allmän) på Mälarslätten (förr säkert överallt allmän); allmän f.ö. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt ängsfryle L. m. subsp. multiflora i landskapet.

Ängsfryle växer på fuktig till torr, humusrik, naken eller glest bevuxen jord. Arten växer naturligt i gles lövskog, t.ex. ekdungar, i bergbranter, vid källor och på översilad mark. Den är vanligare i mer kulturpåverkad miljö, t.ex. hyggen, gallringsskog, beteshagar, bryn, åkerkanter, brukningsvägar, dikesvallar, grustagsbottnar och industrimark.

Ängsfryle växer på frisk, gärna mager och blottad mark. Den är troligen ursprunglig i glesa skogar, tuviga fuktängar, vid kärr och källflöden. Idag växer ängsfryle främst i kulturpåverkade miljöer som betade frisk- och fuktängar, skogsvägar, diken, sandig ruderatmark och trädesåkrar. Ängsfryle gynnas när röjningar sker av betesmarker och dyker gärna upp på hyggen. Påfallande ofta är den noterad i de få kvarvarande slåtterängar som finns på Öland.

Ängsfryle är spridd över större delen av Öland, men arten har en utbredningslucka på sydöstra Öland och i östra sjömarken dvs. i de mer skogfattiga områdena på ön. På Stora Alvaret ses den främst i skogsdungar men växer även i tuviga tokfuktängar. Vanligast är ängsfryle inom Mittlandet och i de nordligaste socknarna. Dess status bedöms vara oförändrad på Öland.

Såvitt känt finns endast vanlig ängsfryle subsp. multiflora på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängen, lövskog, fuktig till torr tallskog (även hällmarkstallskog), granskog med kruståtel, skogsbryn, på hällmarker och torrängar, någon gång i vätkanter och sumpskog, älväxingmark och på igenväxt åker. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer förhållandevis bra in även i dag med tanke på den höga närvaron i provrutorna, ungefär var sjätte ruta.

Ängsfryle växer på ganska mager, frisk till fuktig, gräs- eller skogsmark. Man finner den ofta tillsammans med vårbrodd och vitsippa i naturbeten, hagar och hällmarker, i löv- och blandskogsbryn, i skogsdungar, på åkerholmar, dikesrenar, vägkanter och i överbliven gräsmark i samhällen. I Bohuslän är arten enbart representerad av ssp. multiflora, vanligt ängsfryle.

Ängsfrylen växer ursprungligen i både torr och fuktig lågväxt gräsmark, samt i källkärr. Den är starkt slåtter- och betesgynnad. Arten är numera vanligare som kolonisatör på bar jord på hyggen, skogsvägar, i torra diken och på skräpmark.

Det är tveksamt om ängsfryle har några ursprungliga förekomster i landskapet. Arten är en kulturmarksväxt som troligen kommit in med tidigt jordbruk. Den anges som allmän kollektivt med knippfryle i tidigare referenser.
Torra och grusiga vägdiken koloniseras snabbt av ängsfryle som också är ett vanligt inslag i mittsträngen av igenväxande skogs- och brukningsvägar. Vändplaner och grustag är andra exempel på växtplatser. Arten har överlag stor spridning i skogslandskapet. Den förekommer visserligen inte i sluten skog men hittas ofta på hyggen, i kraftledningsgator eller annan öppen skogsmark. Den dröjer dessutom gärna kvar på stigar och gräsmarksrester från fäbodbruk och skogsbete.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (43%) följd av rödven, vårbrodd, röllika, prästkrage, ljung, glasbjörk och kruståtel.

Enligt Granström (1986) är ängsfryle en art som kan ligga i fröbanken även där den inte finns i växttäcket. Detta stämmer bra med våra iakttagelser. Den kommer ofta upp ett år efter avverkning, grävning eller annan markstörning på platser där odling tidigare har förekommit. Arten saknas där träd bildar ett slutet täcke. Ängsfryle blommar i skogsstjärnans tid. Den behåller gröna blad i rosetten till sent på hösten, men vid snösmältningen är bara enstaka blad gröna.

Se även säterfryle Luzula multiflora subsp. frigida och vanlig ängsfryle Luzula multiflora subsp. multiflora