kärrull

415 Eriophorum gracile Koch

This widespread species has partly a rather disjunct distribution. Some lower taxa have been distinguished (Hultén, Circumpol. I, p. 96). The species is reported among the circumpolar plants (1. cit. And map 87) in spite of the wide gaps in the Atlantic and Beringian areas between the Eurasiatic and N. American ranges.

Kärrull är ursprunglig. Den växer vanligen i små bestånd i rikkärr samt i vattenrika och åtminstone tidvis genomströmmade, näringsfattigare kärr utmed bäckar, åar och myrgölar. Arten kan sägas vara något kulturgynnad genom att den ibland förekommer i gungfly vid sänkta sjöar. Dessutom är den funnen i ett dike.

Något kulturskyende, krävande art, mkt sälls.–spridd. På Tylöskogen ”ytterst sälls., själv har jag aldrig sett arten” (Segerström 1932). ”På spridda ställen” i Götlunda (Wikberg 1950) grundas på Hartmans (1866) uppgift som stöder sig på en insamling 1859 (Anonym, OREB) och är överdriven.

Växtplatser är bl.a. dråg i skogskärr, källa i bäckdelta och igenvuxen torvgrav. Vid Hagby i Örebro fann Broddeson (S) den i ”sump i den slipade hällen S om krematoriet” 1924. Ett par hundra individ inräknades i Stora Lassåna bruksdamm i Ramundeboda (Stalin ms 1913–1916).

Gammal bofast art.

Ett drygt 40-talet lokaler (sannolikt något förbisedd i Skogslåglandet och Bergslagen); därav minst ett 15-tal ödelagda genom dikningsingrepp (merendels under 1900-talet). Härdig i hela området. Sällsyntheten sammanhänger med tämligen specialiserade ståndortskrav. Utbredningstyp: U.

Larsson 1851 uppger arten som ny för Dalsland utan precisering; i båda upplagorna av Larssons flora (1859, 1868) saknas uppgifter från landskapet.

Medelrikkärr i blöta kärrstråk och på gungflyn , sluttningskärr och kärrpartier vid bäckkanter, kärrstränder vid sjöar och tjärnar. Möjligen kalkgynnad men förefaller något mindre krävande än E. latifolium, trots detta sällsyntare . Växer på flera lokaler tillsammans med denna art . - 60 (25).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Kärrull växer i öppna, vattenrika, näringsfattiga eller mineralnäringsrika kärr, helst med översilning eller genomsilning. Den påträffas i sluttningskärr samt vid sanka stränder av sjöar, myrgölar och vattendrag. Ibland ses den i gungfly vid sänkta sjöar eller igenväxande kvarndammar.

Angavs felaktigt för Gotland av Afzelius (1844) och Eisen & Stuxberg (1869) och har förgäves eftersökts (Johansson 1897).

Kärrull växer på sin enda nu kända växtplats i landskapet vid stranden av en skogstjärn, där den förutom av de vanliga fattigkärrsarterna åtföljs av en del andra mindre vanliga arter som till exempel kärrbräken och trindstarr.

Kärrullen lever i blöta rikkärr, ofta på gungflyn kring småsjöar i kalktrakter eller kring källor. Kärrullen är starkt minskande och numera försvunnen på många lokaler genom utdikning och igenväxning efter upphörande myrslåtter. Mycket sårbar. Alla kända lokaler är skyddsvärda.

Kärrull har frön som flyger långt. Kolonisation på naken våt jord har setts, två gånger i vägdiken och en gång på älvbotten som blottlagts genom utbyggnad av en fors. Den blommar i skogsstjärnans tid. Frö sprids i mjölkens tid, samtidigt med fröspridning från ängsull och gräsull.

Kärrull är en av de arter som kan klara en kraftig sjöreglering, åtminstone i början. Om sjön har strandmyrar kan de lyftas av det uppdämda vattnet och bilda stora gungflyn, ibland flytande öar, där kärrull är en av de arter som trivs (Storryggen, Los).