Taxasida

kärrull

Eriophorum gracile

W. D. J. Koch ex Roth

kärrull är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

kärrull är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kärrull
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Eriophorum gracile
Vetenskapligt namn, fullständig form
Eriophorum gracile W. D. J. Koch ex Roth
Svenskt namn
kärrull
norwegianBokmal
småmyrull
norwegianNynorsk
småmyrull
Finskt namn
hoikkavilla
finlandSwedish
kärrull
Danskt namn
Fin kæruld
Foton
Peter Ståhl
Viälvsbron, Gävle 2010-07-14
Anders Delin
Innerstön, Njutånger 2010-07-31
Anders Delin
Lunnmuren, Järbo 2010-06-02
Anders Delin
Lunnmuren, Järbo 2010-06-02
Anders Delin
Lunnmuren, Järbo 2010-06-02
Patrik Engström
Rantavaara, Ullatti 2023-07-27
Patrik Engström
Rantavaara, Ullatti 2023-07-27
Katarina Stenman
Stor-Örträsk 2022-08-09
Patrik Engström
Stormyran 2013-07-14
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

415 Eriophorum gracile Koch

This widespread species has partly a rather disjunct distribution. Some lower taxa have been distinguished (Hultén, Circumpol. I, p. 96). The species is reported among the circumpolar plants (1. cit. And map 87) in spite of the wide gaps in the Atlantic and Beringian areas between the Eurasiatic and N. American ranges.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kärrull är ursprunglig. Den växer vanligen i små bestånd i rikkärr samt i vattenrika och åtminstone tidvis genomströmmade, näringsfattigare kärr utmed bäckar, åar och myrgölar. Arten kan sägas vara något kulturgynnad genom att den ibland förekommer i gungfly vid sänkta sjöar. Dessutom är den funnen i ett dike.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Något kulturskyende, krävande art, mkt sälls.–spridd. På Tylöskogen ”ytterst sälls., själv har jag aldrig sett arten” (Segerström 1932). ”På spridda ställen” i Götlunda (Wikberg 1950) grundas på Hartmans (1866) uppgift som stöder sig på en insamling 1859 (Anonym, OREB) och är överdriven.

Växtplatser är bl.a. dråg i skogskärr, källa i bäckdelta och igenvuxen torvgrav. Vid Hagby i Örebro fann Broddeson (S) den i ”sump i den slipade hällen S om krematoriet” 1924. Ett par hundra individ inräknades i Stora Lassåna bruksdamm i Ramundeboda (Stalin ms 1913–1916).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Ett drygt 40-talet lokaler (sannolikt något förbisedd i Skogslåglandet och Bergslagen); därav minst ett 15-tal ödelagda genom dikningsingrepp (merendels under 1900-talet). Härdig i hela området. Sällsyntheten sammanhänger med tämligen specialiserade ståndortskrav. Utbredningstyp: U.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Larsson 1851 uppger arten som ny för Dalsland utan precisering; i båda upplagorna av Larssons flora (1859, 1868) saknas uppgifter från landskapet.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Medelrikkärr i blöta kärrstråk och på gungflyn , sluttningskärr och kärrpartier vid bäckkanter, kärrstränder vid sjöar och tjärnar. Möjligen kalkgynnad men förefaller något mindre krävande än E. latifolium, trots detta sällsyntare . Växer på flera lokaler tillsammans med denna art . - 60 (25).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Vid förra inventeringen uppgiven från ca 55 rutor.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kärrull växer i öppna, vattenrika, näringsfattiga eller mineralnäringsrika kärr, helst med översilning eller genomsilning. Den påträffas i sluttningskärr samt vid sanka stränder av sjöar, myrgölar och vattendrag. Ibland ses den i gungfly vid sänkta sjöar eller igenväxande kvarndammar.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Angavs felaktigt för Gotland av Afzelius (1844) och Eisen & Stuxberg (1869) och har förgäves eftersökts (Johansson 1897).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kärrull växer på sin enda nu kända växtplats i landskapet vid stranden av en skogstjärn, där den förutom av de vanliga fattigkärrsarterna åtföljs av en del andra mindre vanliga arter som till exempel kärrbräken och trindstarr.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt mark i medelrika till ganska fattiga kärr med något strömmande vatten, även vid sjö- och gölstränder med utströmmande ytvatten. Har troligen minskat på grund av dikningar men är traktvis förbisedd. Mindre vanlig i Hökensåstrakten och i de högre delarna av Sjuhäradsbygden men där förbisedd, sällsynt i övrigt i skogsbygderna. 52 lokaler i 38 rutor (5 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Kärrullen lever i blöta rikkärr, ofta på gungflyn kring småsjöar i kalktrakter eller kring källor. Kärrullen är starkt minskande och numera försvunnen på många lokaler genom utdikning och igenväxning efter upphörande myrslåtter. Mycket sårbar. Alla kända lokaler är skyddsvärda.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sällsynt i Uppland. 16 kartblad, 16 kvadranter.
Kärrull växer i blöta kärr, främst i rikkärr.
Förändring - 80 %. – Den kraftiga minskningen kan delvis bero på att arten förbisetts, men ändå har kärrull utan tvekan minskat kraftigt, liksom flera andra av rikkärrens arter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Kärrull är ursprunglig. Den angavs först som sällsynt, senare som »flerstädes«, i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Totalt finns 14 gamla lokaler vilket antyder att växten kanske var vanligare förr. Märkligt nog ligger hälften av de aktuella lokalerna i Ockelbo i nordvästra Gästrikland som tidigare undersöktes av Johan Wiger utan att en enda lokal hittats på Gästrikesidan.
Den vanligaste följeväxten är trådstarr följd av sjöfräken, vatten-klöver, dystarr, kärrsilja, dybläddra och dytåg. Arten blommar senare än ängsull och samtidigt som ekorrbär och skogsstjärna.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kärrull har frön som flyger långt. Kolonisation på naken våt jord har setts, två gånger i vägdiken och en gång på älvbotten som blottlagts genom utbyggnad av en fors. Den blommar i skogsstjärnans tid. Frö sprids i mjölkens tid, samtidigt med fröspridning från ängsull och gräsull.

Kärrull är en av de arter som kan klara en kraftig sjöreglering, åtminstone i början. Om sjön har strandmyrar kan de lyftas av det uppdämda vattnet och bilda stora gungflyn, ibland flytande öar, där kärrull är en av de arter som trivs (Storryggen, Los).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kärrull förekommer på något rikare myrar med stor vattengenomströmning, men är ofta fåtalig och anonym. Den är vanligast i medelrika myrar västerut. Däremot saknas den vanligen i fattigkärr och i tuviga, fasta rikkärr. Man ser den ganska ofta tillsammans med gräsull E. latifolium, som dock växer torrare. Kärrull brukar växa där vattenrörelsen i myren är starkast, som vid drag, utlopp och flöden mellan två myrplan, i samma miljö som myggblomster Hammarbya paludosa, dytåg Juncus stygius och dvärgbläddra Utricularia minor. Ibland kan den finnas i grundvattenpåverkade högstarrkärr tillsammans med trådstarr Carex lasiocarpa och flaskstarr C. rostrata. I Alnö är den även sedd i en liten blöt, genomsilad rikmyr. Arten tycks vara fast bunden till sin miljö och ännu aldrig noterad från kulturpåverkade ytor eller i diken.