veksäv

Gammal bofast art.

Veksäv är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturlig miljö växer den beståndsbildande arten i kärrvegetation vid sjöar och vattendrag samt i vitmossdominerade gungflyn på åmader och vid myrgölar. Vanligare är den emellertid i grunda, kulturskapade småvatten som dammar, märgelhålor och lertagsgölar samt i kärr, kärrpölar och diken i betesmarker.

Vatten- och fuktängsväxt, täml. allm. på Närkeslätten, möjligen ovanligare i Skogsbygden. Växtplatser är sjöar, vattendrag, kärr, dammar, dråg, diken etc. Av tre utseendemässigt lika växter är veksäv vanligast i Närke, mindre vanlig är nordknappsäv, ovanligast är sydknappsäv.

Lindberg 1902.

Spridd vid kusten, sällsyntare i inlandet där förekomsten dock är ofullständigt känd. Uppgifter föreligger från följande inlandslokaler.

Först uppgiven av Hylander (1966): "Hrj (Lillhärdal)", förmodligen på grundval av en kollekt i S från Forsmon i västra delen av Lillhärdals kyrkby (16E 2b, 1929, Asplund).

Tidigare föga uppmärksammad. Av mig funnen på talrika lokaler i alla regioner; av allt att döma allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

398 Eleocharis mamillata (H. Lindh.) H. Lindh.

Syn.: Scirpus mamillatus H. Lindh.

The map shows the distribution of this Eurasiatic species and the closely related N. American E. macrostachya Britt. (syn.: E. mamillata sensu Fem. & Brack. according to Fernald, Manual 1950, p. 257), both species referred to the E. palustris group (no. 396). In addition, a few separate taxa of E. mamillata sensu H. Lindh. are distinguished, for instance subsp. austriaca (Hayek) Strandh. (E. austriaca Hayek in Fl. Eur. 5/1980, p. 283) occurring in C. Norway and, probably disjunctly, in W., C. and E. Europe (see no. 399), and var. cyclocarpa Kitag. in E. Asia. For further taxonomic information on the E. palustris group, see papers by Strandhede, especially in Opera Bot. 10:2, Lund 1966.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert på grund av talrika felbestämningar i äldre tid; uppgiven från mångdubbelt fler rutor vid förra inventeringen men belagd från ungefär lika många rutor vid bägge inventeringarna.
Kommentar: B, granskare SOS, KAO och TKa.

Scirpus mamillatus

Veksäv växer på våt dy eller gyttja vid sjö-, göl- och åstränder. I fattigområdena ´finner man den som en ljusgrön matta bekläda skogsbäckarnas och åarnas lösa dystränder´ (Hård 1924) – den växer gärna i gungfly på åmader och i gölkanter tillsammans med flaskstarr Carex rostrata och vattenklöver Menyanthes trifoliata. Arten kan även förekomma i miniatyrkärr i floarna och i hällkar i klippskärgården. Däremot förekommer den sällan på moränstränder. I kulturmiljö återfinns den i lertag, nygrävda kreatursdammar, mossdiken, gamla grustag liksom på våta ställen i myrodlingar.

Veksäv växer på mjukt, dyigt underlag i småvatten som dammar, diken, hällkar och kärrpölar samt vid stränder av sjöar och bäckar.

Veksäven förekommer på tidvis översvämmad, gärna lerig mark vid näringsrika sjö- och åstränder, från högvattenlinjen ned till några decimeters djup. Den förekommer också ofta på vassrika gungflyn. I ytterskärgården är den vanlig i hällkar. Veksäven koloniserar dessutom ofta nygrävda, tidvis vattenfyllda vägdiken och dammar, särskilt nygrävda viltvatten.

För att något så när säkert artbestämma veksäv och knappsäv bör man titta inte bara på stråets färg, diameter och konsistens utan även plocka isär axet för att studera dess detaljer. Nöten och dess bihang är tämligen lätta att se, men de trådlika hylleborsten kan vara svårare att preparera fram och att bedöma. Stereolupp och två pincetter är nödvändiga. Detta tidsödande arbete har gjorts på hemtaget material vid flera tillfällen, men majoriteten av artbestämningarna vilar på bedömningar av strået, som är brett, vekt och lätt kan tryckas ihop, samt av de två fjällen vid axets bas. Vart och ett av dem omsveper ungefär 2/3 av axbasen.

Veksäv har vita utlöpare och gröna strån med god flytkraft genom luftfyllnaden. Arten kan växa i vattenlinjen tillsammans med sprängört och missne, som bägge har flytande jordstammar. Blomningen börjar i ekorrbärets tid och kan fortsätta ända till mjölkens tid. Den börjar i axets nedre del. Först kommer två märken ut, senare ståndare ur samma blomma.