Taxasida

luddunört

Epilobium parviflorum

Schreb.

luddunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Calle Ljungberg
Översikt
Översikt

luddunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • luddunört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Epilobium parviflorum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Epilobium parviflorum Schreb.
Svenskt namn
luddunört
norwegianBokmal
dunmjølke
norwegianNynorsk
dunmjølke
Finskt namn
nukkahorsma
finlandSwedish
luddunört
Danskt namn
Dunet dueurt
Foton
Calle Ljungberg
Flybo mosse torvtäkt, askhögar, Sm 2014-07-23
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad ört vid källkärr, diken och brott, täml. sälls. i Närke (Flora Nordica 6).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1358 Epilobium parviflorum Schreb.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. In C. Fennoscandia and probably other outlying localities it is casual.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Luddunört är sannolikt ursprunglig i näringsrika källkärr och källflöden på lerjordar. Den är dock kulturgynnad och växer ibland ganska rikligt vid märgelhålor, i diken och någon gång även på fuktig ruderatmark.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

14; sällsynt och oregelbunden i Östra Västmanland (främst på Mälarslätten), V-ut till Hallstahammar och Kung-Karl; en lokal (2) i Vikers kalkområde i Nedre Bergslagen Sydlig, i Sverige tydligt kalkgynnad-kalkbunden. På flertalet lokaler i Västmanland antropokor och högst tillfällig, förr möjligen bofast i Sydöstra under särskilt gynnsamma, edafiska betingelser (källvegetation under inverkan av kalkrik glaciallera), nu troligen endast i kalkområdet i Viker (om ens där?). Trolig utbredningstyp som bofast: Kalk (fdS10).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Luddunört växer på fuktig eller våt, närings- och basrik jord. Arten hör hemma i källor och betad översilningsmark men påträffas numera oftast i diken. Dessutom ses den någon gång som kulturspridd vid hönsgårdar, i trädgårdsland, på skogsvägar etc.

Arten förefaller ha minskat, troligen på grund av torrläggning. I takt med att de naturliga lokalerna försvunnit har också arten blivit sällsyntare som tillfällig. De fåtaliga lokalerna på någorlunda naturlig mark bör bevaras genom fortsatt hävd. De bör inte dikas.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Luddunört växer på fuktig–blöt och kalkrik mark. Den gynnas av måttligt bete som förhindrar igenväxning och där djurens tramp ger öppna, blöta ytor, men alltför hårt bete är ogynnsamt. Luddunört växer främst i hävdade frisk- eller fuktängar, längs bäckar och vid skogskärr. Den hittas även längs diken, i vägrenar, åkerkanter, vattenfyllda stenbrott och vid grävda vattenhål men sällan i rena ruderatmiljöer som jordtippar och liknande. Vid några tillfällen är den funnen på bar kalkgyttja som är fri från annan växtlighet.

Luddunört växer över större delen av Öland. Den är vanlig i östra sjömarkens fuktängar, främst från Hulterstad och norrut, samt längs Ölands västra kust. På Stora Alvaret är det något glesare med fynden; där växer luddunört vid alvarträsk, källflöden och de vattenhål som grävts till betesdjuren. I Mittlandet är det tätt med fynden, majoriteten är gjorda i skogskärr och fuktängar. I de kalkfattiga barrskogarna i Böda sn blir fynden glesare. Kanske har arten gynnats av att betestrycket inte är lika hårt idag som under början av 1900-talet? Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Dikesbottnar och dikeskanter, fuktängar och fuktig betesmark. Störningsgynnad, växer gärna i grustag och åkrar, ibland i trädgårdsland. Luddunört är en snabb kolonisatör på blottad, näringsrik jord, t.ex. brännfläckar och svedda ytor efter skogsbrand, ibland också under torrare förhållanden.

Luddunört kom troligen till Gotland mot slutet av 1700-talet, kanske även senare, vid flera olika tillfällen. Under senare hälften av 1800-talet spred den sig snabbt; Eisen & Stuxberg (1869) räknade den som sällsynt med fyra lokaler (Hemse, Eksta, L. Karlsö, Väskinde och Lummelunda, Lummelunds bruk), medan Johansson (1897) exemplifierade med 28 socknar. Expansionen fortsatte under 1900-talet, och luddunört är i dag allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Luddunört växer som alla övriga dunörtar i fuktig, näringsrik mark men mycket oftare än släktingarna på skalblandad jord. Den förekommer utefter fuktdråg i betesmarker, i diken och på ruderatmarker.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på våt till fuktig mark i rikkärr och på kalkfuktängar, någon gång i diken. Kalkgynnad och ljuskrävande. Missgynnas av hårt bete men tål inte igenväxning med buskar. Troligen minskande på grund av dikningar och igenväxning. Vanlig till mindre vanlig på Falbygden och Kinnekulle. 108 lokaler i 36 rutor (4 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordafrika, Asien, Nordamerika. I Sverige upp till Gästrikland, men med ojämn frekvens. I Sörmland mindre allmän, vanligare i de östra delarna – (9%). Luddunörten växer på solöppen mark, vid bäckar, kring källor och i diken med rörligt vatten, särskilt i områden med kalkrika lerjordar. Någon gång kan arten uppträda på fuktig kulturmark, exempelvis i trädgårdsland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den svenska utbredningen för luddunört är sydlig och östlig, nående upp till södra Gästrikland. Den är tämligen allmän i de östra och norra delarna av Uppland, men betydligt ovanligare i väster. 337 kartblad, 631 kvadranter.
Luddunört är kalkgynnad. Den förekommer på kalkfuktängar, i fuktsänkor i betesmarker, i diken samt på sjö- och åstränder.
Förändring - 20 %. – Luddunört är en av de vanligaste inhemska dunörtarna, men även den har minskat.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Luddunört har troligen kommit in spontant i modern tid. Den är sydlig men tämligen allmän i norra Uppland. Den tidigaste uppgiften hittas i Gävletraktens växter 1863. Robert Hartman angav här växten som sällsynt och att växtplatsen är osäker men troligen är Engesberg.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast och dessutom funnen i herrgårdspark.