Taxasida

skogsviol

Viola riviniana

Rchb.

skogsviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

skogsviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skogsviol
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Viola riviniana
Vetenskapligt namn, fullständig form
Viola riviniana Rchb.
Svenskt namn
skogsviol
icelandic
Skógfjóla
norwegianBokmal
skogfiol
norwegianNynorsk
skogfiol
Finskt namn
metsäorvokki
finlandSwedish
skogsviol
Danskt namn
Krat-viol
Foton
Patrik Engström
Edebo socken 2023-05-21
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-05-25
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-05-25
Anders Delin
Mellan Halvfari och Sandnabben, Skog 2015-05-27
Torbjorn Tyler
Böljehuset i Brönnestad socken 2022-05-08
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-05-11
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skogsviol är ursprunglig men kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna är friska/fuktiga lövskogar på någorlunda mullrik mark, gärna i anslutning till hasselbuskar. Dessutom finner man arten i enbusk- och hagmarker, invid bergbranter, i bryn och på vägrenar.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1326 Viola riviniana Rchb.

This species is mainly restricted to Europe. The closely related V. sieheana Beck. continues from the E. Balkan Peninsula eastwards to Caucasus and N. Iran. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 290.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i hela området i skiftande ängs- och hedvegetation. Extrema växtplatser: grushög och gödselstack vid Hjälmarsholm i Mellösa 1989.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Vanlig i stora delar av kustlandet men lägre frekvens vid den flacka nordmalingskusten. I inlandet allmän upp till åtminstone Åda/sliden och Ramsele. Längre i nordväst samt i de nordöstra inlandssocknarna glesare förekomster, arten blir här mer beroende av rikare underlag och gynnsam exposition i kogssluttningar och raviner.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Behm (1887).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området, också i Övre Bergslagen Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Skogsviol växer oftast på frisk mulljord i löv- och blandskog, men den kan även växa vid översilningsstråk eller omvänt i torra, hedartade ek- och björkhagar. Den gynnas av måttlig ljustillgång och blir särskilt riklig i bryn och gläntor. I skugga, t.ex. i örtrik granskog, förekommer den enstaka och blommar sparsamt. Skogsviolen kan även växa öppet i bergbranter, på vägkanter eller på betesmark. I torra och exponerade lägen blir den småvuxen och förväxlas lätt med sandviol V. rupestris, som i Småland dock alltid är tätt hårig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skogsviol växer halvskuggigt på frisk, mullrik mark i olika skogstyper såsom blandad ädellövskog, avenbokskog, tallskog och även i hässlen. Sällsynt förekommer arten i ängsgranskog, trädbärande lövängar och sekundärt i vägrenar, åkerkanter och ruderatmarker (stentipp och jordhögar). Det behövs endast en smal skogsridå i ett annars öppet landskap för att skogsviol ska hålla sig kvar.

Skogsviol växer främst i Mittlandet och längst uppe i norr, Böda och Högby sn, där stora skogar med kontinuitet erbjuder lämpliga miljöer. På Stora Alvaret är det glest med fynden; där växer skogsviol i mindre skogsdungar och någon gång i öppen mark men då helst i skydd av enbuskar. Däremot är den inte funnen i alvarkarst, något som Rikard Sterner noterade 1932 vid Dröstorp, Sandby sn. Östra sjömarken erbjuder inga lämpliga miljöer för skogsviol och arten saknas också på den skogfattiga sydöstra delen av ön.

Skogsviol kan förväxlas med ängsviol V. canina (se denna för skiljekaraktärer). I rikare skogsmiljöer delar skogsviol ofta växtplats med lundviol V. reichenbachiana. Skogsviol har normalt mörkare, blålila blommor och breda, överlappande kronblad. Sporren är bred, trubbig och ofta vit till färgen (sällsynt lila). Foderbihangen är långa (0,9–2,5 mm) och stiplerna brett lansettlika med kortare fransar (kortare än stipelns bredd). Lundviol har ljuslila blommor med smala kronblad där de två översta något påminner om en hare som lyssnar uppmärksamt med öronen riktade uppåt. Sporren är slank, tillspetsad och lila till färgen. Foderbihangen är korta (0,3–0,8 mm) och stiplerna lansettlika med långa fransar (längre än stipeln är bred).

En form med purpurfärgade blommor och blad ’Purpurea’ säljs ibland felaktigt under namnet purpurviol V. labradorica. Den sistnämnda är ursprunglig i östra Kanada och USA samt på Grönland och förekommer knappast i trädgårdshandeln. Mörkt purpurfärgade skogsvioler dök upp i en trädgård där de aldrig odlats.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Lövskog, barrblandskog och tallskog (någon gång i granskog), på torr till fuktig mark, gärna ljusöppen; även i ängen och betesängar. Arten kan även växa på kalkberg, helt öppet eller i gles tallskog. Den finns också kvarstående på hyggen och skogsplanteringar. Det är den vanligaste violen på Gotland; den noterades i mer än var femte provruta. Dagens frekvens motsvarar Johanssons (1897) bedömning ”Allest.”.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Skogsviol växer i halvskugga till skugga på frisk, mullrik jord i löv- och blandskogar, ibland även i örtrik granskog. Den förekommer rikligast och flitigast blommande i bryn och gläntor, men man finner den också mer öppet i hagmark och buskrika betesmarker liksom i vägskärningar och dikeskanter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk, ganska mullrik mark i lövskogar, glesa örtrika barrskogar och blandskogar samt i igenväxande hagar, i bryn och snår. Mycket vanlig till vanlig i nästan hela landskapet, men saknas, förutom i kantrutor, på den mest uppodlade slätten. 730 rutor (88 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige vanlig upp till Jämtland, norrut sällsyntare. I Sörmland mycket allmän, jämnt spridd – (91%). Skogsviolen har sin huvudsakliga förekomst i ädellövskogar och örtrika granskogar på torr till frisk mark, ofta även på fuktiga översilningsmarker. Den fleråriga arten växer ofta tillsammans med blåsippa i tidigare betad skog. I öppnare lägen som i skogsbryn, gläntor och betesmarker blir blomningen ofta intensiv. Arten kan förekomma rikligt på igenväxande hyggen, men den missgynnas troligen på sikt av avverkning i örtrika skogar. I torra betesmarker blir skogsviolen ofta småväxt och kan då förväxlas med sandviol som växer i samma miljö.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland som helhet. 678 kartblad, 2392 kvadranter.
Almq. Allmän, till yttre skärgården.
Skogsviol förekommer i allehanda trädbevuxna miljöer som barr- och blandskogar, lövskogar och lundar, liksom i strandlundar och hagar. Den växer både på ganska fuktig mark och torrare, t.ex. på åsar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Skogsviol är ursprunglig. Den är en tålig och vittspridd skogsväxt som troligen inte förändrat sin förekomst och utbredning sedan 1800-talet. Arten uppges som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863.

Skogsviol kan växa både öppet och i sluten skog. Den är tydligt kalkgynnad och föredrar något rikare frisk skogsmark. Den kan växa ganska torrt, gärna på hällar och klippor av kalkrika bergarter, men också fuktigt bland ormbunkar. Skogens ålder och sammansättning tycks ha rätt liten betydelse.

Skogsviolen har ungefär samma biotopkrav som blåsippa och vispstarr men är mer spridd och inte lika kalkkrävande som blåsippa. Skogsviol är precis som blåsippa en karaktärsart för barrskogar och blandskogar av lågörttyp. I sådana välavvattnade lundartade skogsmiljöer finns den ofta i stor mängd. Den är också typisk för torrare kalkpåverkade tallskogar och har god förmåga att hitta små fläckar och stråk med bättre markförhållanden i den triviala blåbärsskogen. Skogsviolen är ingen strandväxt men förekommer ofta vid rikare bäckmiljöer, gärna forsmosaiker, och i rika lövbårder efter kusten.

Arten har stor spridning även i kulturlandskapet. Den är inte ovanlig i ängar och betesmarker och finns ofta i vägkanter och diken längs småvägar. Arten är annars inte kulturgynnad och undviker i det längsta kulturskapade och näringsbelastade miljöer.

De vanligaste följearterna på skogsmark är piprör (51%), stenbär, gran, blåsippa (38%), harsyra, vitsippa och rönn. Skogsviolen blommar i slutet av vitsippstid samtidigt med gullviva, hägg, vårärt och de flesta andra violer.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Skogsviol har långlivade plantor utan utlöpare. Groddplantor med hjärtblad kan ses i linneans tid på en traktorväg i skogen.
Skogsviol utvecklas kraftigt och blommar rikligt på hygge. Den gynnas av röjning i blåbärsgranskog. Den fanns sparsamt två år efter hård skogsbrand i Hassela, tillsammans med liljekonvalj, ekorrbär, vårfryle, hallon, stenbär, amerikansk dunört och mjölke (dominerande). Även efter Agöbranden 1997 sågs den i liknande miljö, och på Storåsen i Torsåker blommade den sparsamt också på den hårdast brända marken året efter branden (Risberg 2009).
Skogsviol förväxlas främst med ängsviol, men den har till skillnad från denna en tydlig bladrosett och bredare blad. Unga plantor kan vara lika skuggviolens. Skogsviolen har dock hår bara på blad­översidan, skuggviolen nästan alltid på bägge sidor. De skogsviolskott som har blommat gulnar och vissnar på hösten, men bladrosetten övervintrar grön. Skogsviolen börjar blomma i vitsippans tid, har maximum i skogsstjärnans tid och är överblommad i linneans tid. Vita blommor har setts. Den bildar i skuggig miljö senare på året rikligt med kleistogama blommor.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Skogsviol har sin naturliga hemvist i lågörtsgranskog och är den enda av våra blå violer som man hittar i gammal sluten skog. Den är ofta steril i mörk skog men i gläntor och i hyggesfas blommar den rikligare. I hela landskapet uppträder den regelbundet på sydvända bergssluttningar på brunjord, gärna nedanför branter. I kalkområden och i kustområdet växer den även i klimatiskt mindre gynnade lägen. Man ser den också fuktigare, vid rikbäckar och brattmer, men då på väldränerade ytor. Något förekommer den i tallskog som på rullstensåsar och moränkullar i dalgångarna. Den är vanlig i blandskog och lövskog t.ex. i strandbrinkar. Vid havet kan den ibland påträffas på torr, stenig strand.
I odlingsbygder finner man skogsviol både på öppen mark och i näringsrika lövlundar. Den växer på välhävdad ängsmark och finns kvar på gårdsbackar, i bäck- och dikeskanter, skogsbryn och vägkanter. Någon gång kan den kolonisera nya vägkanter, annars är den nog på retur i odlingslandskapet.