hästsvans

Trivalart

1376 Hippuris vulgaris L.

This variable aquatic plant is widely distributed in Eurasia and N. America. The closely related species H. tetraphylla L. fil. is not included in the map (see no. 1377). H. vulgaris belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 122, 348 and map 114). It is native in S. America (Chile). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 302.

Hästsvans är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på dy, torv eller lera i grunda, ganska näringsrika vatten och blöta kärr. Typiska ståndorter är strandgölar och strandkärr, både vid hav och inlandsvatten, sjö-och åstränder, dammar samt gölar och diken i betesmarker.

Vattenväxt, spridd–täml. allm. i näringsrika vatten på Närkeslätten men saknas i Skogsbygdens näringsfattiga delar. Kjellmert (1947) fann 4 lokaler i Svennevad.

Växer i sjöar, dammar, skogs- och strandkärr, bäckar, diken, åsgropar etc. En kraftig ökning av förekomsten skedde i samband med vegetationsreglering i Östra Kvismaren (Sondell 1978a). Mångtusenåriga lämningar av arten har samlats i Kvismarkärren (L. von Post 1925).

Spridd-tämligen sällsynt med luckor särskilt i övre Skogslåglandet och Västra Bergslagen Delvis nog förbisedd, delvis verkligt frånvarande på grund av utpräglat oligotrofa förhållanden. Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "I åar flerestädes t.ex. Ljusnan, Skärvagselfven."

Hästsvans växer på våt, gyttjig mark som periodvis översvämmas. Vattenrika diken och kanaler, fuktängar och kärr, dammar och sötvattensutflöden på havsstränder anges som växtmiljöer. Utmed strandkanten av Ölands enda sjö, Hornsjön i Högby sn, finner man hästsvans på flera ställen. Många av de aktuella lokalerna är betade.

Hästsvans har delvis ändrat sitt utbredningsmönster på Öland. På sydöstra delen av ön har flera lokaler tillkommit medan hästsvans numera endast finns på en enda lokal på sydvästra Öland, Beijershamn i Vickleby sn. De utdikningar som skett har missgynnat hästsvans. Som kontrast har de dämningar på sydöstra Öland, som ska minska näringsläckaget till Östersjön, gynnat arten. Hästsvans växer exempelvis rikligt på flera ställen vid Görans dämme, Hulterstad sn. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, blöt miljö: åar, bryor, träsk och alkärr; sekundärt i dammar, kanaler och diken. Spridda bestånd finns i kanaler inom korresponderande vattensystem. Hästsvans har t.ex. rika förekomster i kanalerna inom Dalhem, Hörsne, Källunge och Gothem från Holmmyr och Tallmyr genom Lina myr till Gothemsåns utlopp vid Åminne. Liknande bestånd har noterats i Stangmyr och nordvästra delen av Mästermyr samt i närliggande Ronemyr inom socknarna Burs, Stånga, Hemse, Linde, Fardhem och Levide. I övrigt är hästsvans känd från 13 lokaler, varav sju (inom 6 km²-rutor) på Fårö. Johansson (1897) angav hästsvans som sällsynt. Arten har nu rika bestånd i Gothemsåns nedre delar, där den är allmän. Över stora delar av Gotland är hästsvans dock fortfarande sällsynt.

Hästsvans växer på dy, lera eller torv i grunda, näringsrika tjärnar, gölar, dammar, och på ibland torrlagda, dyiga sjöstränder, ofta med brunfärgat vatten. Den förekommer ofta i större hällkar på öarna. Oftast ser man hästsvans tillsammans med kråkklöver, vattenklöver och bredkaveldun.

I Uppland är hästsvans enligt inventeringen allmän i det nordöstra kustområdet, men tämligen sällsynt i södra Roslagen, där den dock blir vanligare i ytterskärgården. Många av dessa noteringar kan emellertid avse mellanhästsvans, vilken ej uppmärksammats under större delen av inventeringstiden. I inlandet är hästsvans mindre allmän. 385 kartblad, 663 kvadranter.
I sötvatten i hela området ojämnt spridd.
I inlandet i allehanda blöta och fuktiga miljöer: stränder till sjöar med dystränder, åar, dammar, diken, rikkärr, alkärr och mindre skogskärr samt i blöta partier av betade strandängar. Hästsvans förekommer även i havsvikar i innerskärgården, men uppgifterna från havet i skyddade vikar och flador avser antagligen i allmänhet mellanhästsvans.

Hästsvans växer i stillastående vatten med upprätta skott ovan vattenytan och ganska styva blad, men är i rinnande vatten ofta helt nedsänkt med långa, slaka blad. Detsamma gäller mellanhästsvans då den dränks av högvatten.

Frön av hästsvans flyter upp till ett år (Romell 1938a) och påträffas även i fröbanken (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990). Fröna är en vanlig föda för änder som gräsand och kricka (Dessborn m.fl. 2011). Dessa andarter rastar och äter även i minimala vattensamlingar och deras exkrementer kan så in arten där, vilket kan förklara en del av artens utbredning. Ändå är det inte som snabb kolonisatör man mest känner växten utan som fast rotad perenn. Ett par milli­meter grova jordstammar kryper i bottenmaterialet och sänder med några centimeters mellanrum upp bladiga skott. Vintertid finns några centimeter långa tätbladiga skott under vatten. På sommaren växer dessa ut dels till större undervattensskott med mjuka bladplymer, dels till styva skott med annan bladtyp som kommer upp och blommar högt ovan vattenytan.
Blomningen är långvarig, börjar i skogsstjärnans tid på nedre delen av skottet. Blomman består av en minimal ”tunna” ur vilken en ståndare och ett märke sticker ut. Frukterna beskrivs som små nötter. Skotten ovan vattenytan vissnar på hösten, men gröna skott bevaras under vatten.