Taxasida

dyveronika

Veronica scutellata

L.

dyveronika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

dyveronika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • dyveronika
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Veronica scutellata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Veronica scutellata L.
Svenskt namn
dyveronika
icelandic
Skriðdepla
norwegianBokmal
veikveronika
norwegianNynorsk
veikveronika
Finskt namn
luhtatädyke
finlandSwedish
dyveronika
Danskt namn
Smalbladet ærenpris
Foton
Katarina Stenman
Risbäck 2017-07-25
Thomas Gunnarsson
Norra Vället västerut,Sandby,Mörbylånga 2019-06-03
Thomas Gunnarsson
Norra Vället västerut,Sandby,Mörbylånga 2014-08-19
Thomas Gunnarsson
Norra Vället västerut,Sandby,Mörbylånga 2014-07-04
Thomas Gunnarsson
Norra Vället västerut,Sandby,Mörbylånga 2014-07-04
Anders Delin
Föne, Färila 2014-06-24
Anders Delin
Föne, Färila 2014-06-24
Patrik Engström
Padjelanta 2023-07-21
Patrik Engström
Padjelanta 2023-07-21
Katarina Stenman
Åland 2019-06-12
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2010-06-06
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2002-07-02
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2002-07-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1648 Veronica scutellata L.

This species occurs frequently in mast of Europe and parts of W. Asia and, sparsely, N. Africa. It is considered native in N. America but introduced in S. America and New Zealand. It is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 64 and map 45). It could just as well be registered as a discontinuous circumpolar plant. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 399.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Dyveronika är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturliga miljöer finner man den på mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag samt på mer eller mindre glesbevuxen, fuktig och ibland översilad mark i lövskogar och skogskärr. De vanligaste växtplatserna är emellertid småkärr, pölar, fuktiga sänkor och diken samt stränder vid dammar och lerhålor.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Fuktängsväxt i dråg, kärr, diken, dammar, grustag etc. Den betraktades som allm. i Närke av Hartman (1866) men med hänsyn till meddelade förekomster torde den nu vara täml. allm–allm. på Närkeslätten och av lägre frekvens i Skogsbygden, t.ex. sälls. i Garphyttetrakten i Tysslinge 1994.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Periodiskt översvämmade, dyiga stränder vid vattendrag, sjöar och tjärnar, ofta bland stenar, block och tuvor i strandkanterna samt på blottor i strandängspartier. Även fuktig mullrik skogsmark på blottad jord i källstråk, kärrsänkor, gropar, hjulspår osv. Stundom i diken samt fuktsänkor i grustag. - 126 (39).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän upp till N. Bergslagen; där möjligen av något lägre frekvens, mest i lågtrakter och inom kulturområden Säkerligen förbisedd. Den eventuella uttunning längst i N torde bero på trofiska förhållanden. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: uppträder i en kal – f. scutellata – och en tätt långhårig form – f. villosa (se även dessa). Den senare har under inventeringen noterats i 102 rutor (7 %) medan den förra uppgivits från 81 (5 %) rutor, men särskilt den kala formen har säkerligen ofta förbigåtts varför formernas relativa frekvens är mycket osäker.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Dyveronika växer på fuktig eller våt, blottad eller glest bevuxen jord. Den anträffas vid stränderna av vattendrag och sjöar, i småsänkor och i kanterna av lövkärr samt på genomsilad, öppen eller glest skogbevuxen mark. Arten är en kolonisatör som är vanlig på fuktig, störd mark, till exempel i diken, vid dammar och i fuktiga grustag.
Funnen i 1344 rutor; tidigare uppgifter från 239 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Dyveronika växer ofta på kalkgyttjan i periodvis översvämmade alvarvätar, ofta tillsammans med dikesveronika V. catenata. Grävda vattenhål och bevattningsdammar, diken och skogskärr är ställen där den också kan påträffas. På östra Ölands sjömarker föredrar den att växa mellan tuvorna i betade, friska–våta ängsmarker.

Utbredningen är jämnt fördelad över hela Öland. Dyveronika är vanlig på Stora Alvaret i vätar och kanten av alvarträsk. I Mittlandet växer den främst i kärrkanter. Arten har stabila förekomster på Öland.

Dyveronika finns i två varieteter, kal dyveronika var. scutellata och hårig dyveronika var. villosa; de har endast vid några tillfällen urskilts under inventeringen men båda förekommer på Öland.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Fuktiga ställen, gärna med bar jord: vätar, i bleke, bäckfåror, diken, kanaler, bryor, våtängar, öppna lövkärr, fuktsvackor på beten samt strandängar. Sekundärt spridd till jordhögar efter rensningar av kanaler; även i grustag. Håriga plantor har förts till var. villosa, tidigast hos Säve (1837). Johanssons (1897) ”H. o. d.”, motsvarar tämligen allmän. Arten ökade förmodligen något under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Dyveronika växer exponerat eller i halvskugga på blöt eller fuktig, glest bevuxen jord i diken, dammar, småkärr, pölar, bäckdråg och fuktsänkor i betesmark samt på stränder av sjöar och vattendrag. Arten koloniserar snabbt nygrävda diken och traktorspår och växer ofta tillsammans med ältranunkel och vattenmåra.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt till fuktig, ganska öppen mark vid stränder av sjöar och vattendrag, i diken och kärr, på fuktig mark i grustag och kring dammar och pölar. Dyveronika är vanlig i hela landskapet, utom på de uppodlade lerslätterna, där den saknas i många rutor. 616 rutor (74 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet, men sällsyntare norrut. I Sörmland allmän – (55%). Dyveronikan är en vanligen kortlivad flerårig art som trivs i gles vegetation på våta platser, ofta på fattigsjöarnas moränstränder, men också på kreaturstrampade lerstränder. Den är en kolonisatör som ofta växer i diken, särskilt tämligen nygrävda, där vegetationen ännu inte hunnit bli för tät, liksom i våta körspår och andra tillfälliga vattensamlingar. Arten uppträder ofta i en hårig variant på samma lokaler och med samma utbredning som huvudformen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 565 kartblad, 1356 kvadranter.
Almq. Allmän till barrskogsgränsen; i yttre skärgården spridd.
Dyveronika växer fuktigt till blött, oftast i små vattensamlingar, men även på sjö- och åstränder. Den förekommer i diken, omkring glupar, i fuktsvackor i betesmarker och på hällar, på fuktängar, fuktig åkermark och i kärr.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Dyveronikan är ursprunglig. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863, och Arnell uppfattade den som tämligen allmän i landskapet 1924.
De vanligaste följeväxterna är vattenmåra (32%), ältranunkel, revsmörblomma, gråstarr, veketåg, ryltåg och mannagräs. Arten blommar samtidigt som ekorrbär.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Dyveronika finns i fröbanken på strand och i grunt vatten (Skoglund 1990, Skoglund & Hytteborn 1990). Arten koloniserade botten i en fors som blottlagts vid kraftverksbygge. Den växer talrikt i Malungen, Los, på 2 dm djup vid sommarvattenstånd. Den tål långvarig dränkning (som vattenmåra), i en vattensamling med starkt varierande vattennivå som Svarthålet i Ecklingsbo, Bollnäs. Sannolikt gynnas den av omrörning av våt jord i älgbad. Dyveronika börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter till mjölkens. Blommorna har oftast violetta strimmor, men kan vara helt vita. Arten blommar senare än ältranunkel, där dessa två arter växer tillsammans. På senhösten, efter flera nattfroster, har dyveronika fortfarande helt gröna blad.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Dyveronika växer på stränder vid våra större vattendrag. Den är anpassad till växlande vattenstånd och lever amfibiskt på strandens nedersta del (nedre geolittoral), mest på moränstränder i gles vegetation eller på naken mark mellan block, ibland också på sediment som sand eller mo. Vid åar finns den mest i steniga partier och i kvisslor. Ibland uppträder den vid näringsfattigare sjöstränder eller mindre bäckar som bäcken från Gnistringstjärn i Hässjö, eller i liknande miljö vid havet, t.ex. Tynderö Granön och Njurunda Galtström. Den tycks tåla måttliga regleringar och har setts kolonisera efter sjösänkning.
Särskilt i sydöst uppträder dyveronikan i en helt annan miljö, i fuktig skogsmark, då gärna i svackor eller på störda ytor, t.ex. på stigar, noterat från bl.a. Alnö Rödön, Tuna och Haverö, och i blöta hjulspår i Njurunda. I Runsvik Tuna har den setts i källdrag med gullpudra Chrysosplenium alternifolium. Den är också funnen i fuktiga klippspringor vid Liden Backen (S.J. Enander 1880-talet).
På stränder är dyveronikan ofta småvuxen, krypande, och hela växten är starkt rödfärgad, medan skogsförekomsterna ofta är högvuxna och gröna.
I skog blommar den sällan och kan tas för en stjärnblomma Stellaria.