
brandlilja
Lilium bulbiferum
brandlilja är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

brandlilja är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- brandlilja




Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Se vanlig brandlilja Lilium bulbiferum var. bulbiferum och saffranslilja Lilium bulbiferum var. croceum
Bohusläns Flora
Se vanlig brandlilja Lilium bulbiferum var. bulbiferum och saffranslilja Lilium bulbiferum var. croceum
Närkes flora
Se vanlig brandlilja Lilium bulbiferum var. bulbiferum och saffranslilja Lilium bulbiferum var. croceum
Floran i Skåne.
Se vanlig brandlilja Lilium bulbiferum var. bulbiferum och saffranslilja Lilium bulbiferum var. croceum.
Flora över Dal
Hård 1935.
Härjedalens kärlväxtflora
Brandliljan har ofta odlats vid fäbodar och kan då spridas i omgivande betesmark. Den har antecknats vid Älvros: Klacken (16E 7i 1- 4-, !). Lillhärdal: Blekberg (16D 2j 0- 2-, 620 m, !), Leveråsvallen (16D 4j 3- 0-, !).
Blekinges Flora
Odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller tillfälligt förvildad i utkast.
Ångermanlands flora
Odlad, ibland kvarstående och naturaliserad vid ödegårdar. - 7 (7).
Västmanlands Flora
[40-talet]; spridd–sällsynt i större delen av området. Mycket låg frekvens i skogslåglandet. och östra Bergslagen men 'härdig även där. Utbredningstyp: U.
Smålands flora
Brandlilja är ursprunglig i mellersta och södra Europa. Den har odlats som prydnadsväxt sedan mycket länge och fanns i trädgården vid Linnés föräldrahem i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Lilium ungvibus petalorum barbatis, caule bulbifero [lilja med håriga kronbladsskaft och groddknoppsbärande stjälk], på svenska bramgula liljor). Arten är en av de vanligaste ´torpväxterna´, som mycket ofta står kvar vid husruiner och övergivna gårdar. Den är också vanlig i parker och kring kyrkogårdar. Numera ser man den även ganska ofta på gårdsplaner, åkerholmar och åkerrenar samt längs vägar.
Ölands flora
Brandlilja härstammar från centrala Europa och söderut till norra Spanien, södra Italien och norra Balkan. Den har förekommit länge i odling och är ganska vanlig i trädgårdar på Öland. Idag ses den som måttligt förvildad i vägkanter nära bebyggelse samt som utkast. Brandlilja kan också vara kvarstående på ödetomter, växa i stenbrott, åkerkanter och på klapperstenstränder. På några lokaler har växten etablerat sig i betade torrängar, tall- och lövskogar. Brandlilja har också fortlevt under många decennier vid en husruin i Mittlandet och bedöms som bofast i landskapet.
Brandlilja förekommer med två varieteter; vanlig brandlilja var. bulbiferum med rödorangea blommor och groddknoppar och saffranslilja var. croceum med gulorangea blommor och utan groddknoppar. Av fynden är ca 25 % bestämda till varietet och då med klar övervikt för saffranslilja. Troligen är detta något missvisande eftersom de många fynd som anges som enbart brandlilja i majoriteten av fallen troligen avser var. bulbiferum.
Kulturflykting och kvarstående, bofast.
Gotlands flora
Förvildad, tillfällig. Inte vanlig i odling på Gotland. I Münchenbergs herbarium finns, enligt registret, ”Lilium aurantiacum”, som troligen syftar på denna art (växtmaterialet finns inte kvar). Som tillfälligt förvildad bara noterad från tre lokaler, dit den förmodligen kommit med utkast. Här fanns bara ett fåtal exemplar; större kvarstående bestånd är inte kända från Gotland. På växtplatsen i Follingbo hade plantorna groddknoppar i bladvecken mot stammen, vilket kännetecknar vanlig brandlilja var. bulbiferum. Plantorna i Eksta och Gothem saknade däremot groddknoppar och var mer gula i blomman; vilket motsvarar saffranslilja var. croceum.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Brandliljan är allmänt odlad, framför allt i äldre trädgårdar. Arten påträffas ofta kvarstående efter odling eller förvildad i parker, vid kyrkor, i gamla trädgårdar och vid nedlagda torpställen. Den sprider sig lätt med groddknoppar från bladvecken. Förr förekom brandliljan här och där massvis förvildad i slåtterängar på Mälaröarna, i Aspö 1750–1907 (Hylander 1953) och i Överselö i Väla äng (Carlsson 1791) samt i Mörby och Skälby ängar nära kyrkan där den fanns i mängd. När ängarna på 1850-talet plöjdes upp levde arten under någon tid kvar i de nyanlagda åkrarna (Aulin 1914). I vissa trakter överväger en groddknoppslös form saffranslilja – var. croceum. I Trosa-Vagnhärad och Hölö är denna form närmast allenarådande, både i odling och som förvildad.
Upplands flora
Prydnadsväxt naturligt utbredd i Syd- och Centraleuropa. Spridd framför allt med hjälp av groddknoppar med trädgårdsavfall och ofta länge kvarstående efter odling.
Gästriklands flora
Typiska följeslagare är hundkäx, midsommarblomster, älggräs, stormåra och akleja.
Hälsinglands flora
Brandliljans groddknoppar är effektiva förökningsorgan som även kan spridas med vatten. Arten har setts på stranden av Ljusnan i Arbrå och Sillerboån i Ljusdal. När groddknopparna faller nära moderplantan, som i en trädgård, lyckas de ta sig upp även i mycket tät plantering av prydnadsväxter, och blommar efter 5–10 år. På det viset blir de även kvar i övergivna planteringar, både nära bebyggelsecentra och vid fäbodvallar och övergivna bosättningar på skogen. De kan skjuta upp även i täta bestånd av brännässla. Brandliljan börjar blomma i linneans tid och fortsätter in i mjölkens. Inga gröna delar övervintrar. 90 % av lokalerna är på kultur- eller kulturgränsmark.