Taxasida

hönsbär

Cornus suecica

L.

hönsbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

hönsbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hönsbär
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Cornus suecica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Cornus suecica L.
Svenskt namn
hönsbär
icelandic
Skollaber
norwegianBokmal
skrubbær
norwegianNynorsk
skrubbær
Finskt namn
ruohokanukka
finlandSwedish
hönsbär
Danskt namn
Hønsebær
Foton
Anders Delin
Klacksörarna, Norrala 2010-07-06
Thomas Gunnarsson
Fjällnäs NV,Tännäs,Härjedalen 2013-07-22
Peter Ståhl
Kluntarna, Luleå skärgård 2024-07-27
Peter Ståhl
Kluntarna, Luleå skärgård 2024-07-27
Katarina Stenman
Björkliden 2015-09-10
Katarina Stenman
Tåme Skjutfält, Byske 2022-08-03
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2019-08-17
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2020-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1380 Cornus suecica L.

This widespread species has two separate distribution areas, one North Atlantic (amphi-atlantic species according to Hultén, Amphi-atl., p. 256 and map 238) and one Pacific. W here C. suecica and C. canadensis L. meet, hybrids occur. Some finds of Pliocene and Pleistocene (late-glacial) age are marked. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 323.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Hönsbär är en ursprunglig men något kulturgynnad art. Den bildar vanligen glesa bestånd i översilningskärr, kärrkanter, sumpskogar, fuktsänkor i andra skogstyper samt på tallmossar. Ibland växer den också vid sjöstränder, på fukthedar och i fuktiga naturbetesmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Inhemsk nordlig art vars förekomst i Närke liksom i länets norra delar, möjligen är starkt klimatbetingad (jfr Malmgren 1982). Omkr. 9 000 år gamla lämningar av växten har hittats vid Lillsjön i Kvistbro (Florin 1969).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art, nu utgången.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Allmän i kustlandet. Troligen vanlig också i det nordöstra inlandet. Känd flerstädes i Junsele och Tåsjö, i övrigt få uppgifter i Ådalen ovanför Ytterlännäs och i västra Ångermanland. Här tycks föreligga ett område med gles förekomst och utbredningsluckor. Ytterligare kartläggning av inlandsutbredningen är önskvärd.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "flerestädes".

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

11; sällsynt; en spontan lokalgrupp inom Sydöstra. Hjulsjös höjdområde (ca 300–400 m.ö.h.); ytterligare några spridda (kanske apofytiska) förekomster i Västra Bergslagen samt förr ett par i Västra Skogslåglandet (tillfällig xenofyt?). Nordlig art (också i vissa humida område i Götaland och Svealand). Den västliga utbredningen i Västmanland betingas helt och hållet av klimatet. Utbredningstyp: N6.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, beståndsbildande, tuvad 1–2 dm hög ört med fyrkantiga blomstänglar och korsvis motsatta, bågnervade, otandade blad. De ca 2 cm breda “blommorna” är i själva verket en tät flock av ca 10–20 svartröda, kronbladslösa blommor med fyra vita högblad under. Frukterna, glansigt lackröda bär med en liten svart skrutt, sitter i en tät flock.

Hönsbär växer på fuktig, gärna mager mark. I vissa områden blir den mer kräsen och finns mest i strandskogar, men där den är vanlig (längs norrlandskusten, i fjällen och i västra Götaland) kan den bilda stora bestånd i många miljöer. Hönsbärssläktet Cornus omfattar en del rätt kraftiga buskar (korneller), i varmare trakter även träd. Gräver man bland hönsbären ser man också att klonerna lika gärna kan betraktas som utbredda, “nedsänkta buskar” som sticker upp knippen av blommande grenar i tuvlika kvastar.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!
Johannesörter (Hypericum) är slankare, oftast rikgreniga, har gula blommor och en torr frukt.
Vissa måror (Galium) har mer eller mindre bågnervade blad, men de sitter i kransar (minst 4 tillsammans).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 % och utbredningsområdet, som vid den förra inventeringen omfattade nästan hela urbergsområdet, förefaller ha krypt påtagligt. Sannolikt starkt missgynnad av skogsbetets upphörande.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Hönsbär är en nordlig växt, som är mycket vanlig söderut till mellersta Norrland. Längre söderut blir den kustbunden: i väster går den långt in i landet och når nordligaste Skåne, i öster är den i stort sett inskränkt till skärgårdens yttre delar med nutida sydgräns i Oskarshamn Misterhult. Arten växer på fuktig, sur och näringsfattig jord, gärna på torv eller humus. I västra Småland var den förr en av ljung- och fukthedarnas utmärkande arter. Nu är den vanligast i glesa, hedartade skog, särskilt i svackor och vid övergången mot myrar. Den anträffas också i sumpskog och fuktängar, vid stränder, vid block och på tuvor i ogödslad hagmark samt på vägkanter. I skärgården växer den vid hällkar och i fuktig gles alskog.
Funnen i 273 rutor; tidigare uppgifter från 145 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i sydvästra Småland (ungefär till en linje GislavedVärnamoÄlmhult), sällsynt vidare österut till Sävsjö och Växjö samt i den norra klippskärgården, i övrigt mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Arten minskar genom att gammaldags gles skog ersätts av kulturskog, stränder växer igen och djurhållningen upphör i hagar och betesskog.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Fuktig miljö på kalkfattig sand i Eksta och på östra Fårö. De flesta noteringarna inom Bjärges, Bopparve, Jakobs, Tomsarve och Ajvide ägor i Eksta avser förmodligen samma skogsområde, som sträcker sig ca 1 km från Kassänge till Blåbärslunden.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Hönsbär växer exponerat eller i halvskugga på fuktig till blöt, näringsfattig torvjord i öppna kärr, sumpskogar och skogskärr, vid mossgölar, på tallmossar och i fukthed, ofta tillsammans med odon, klockljung och blåtåtel.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig mark i sumpskogar med tall och björk, nära stränder, i kärrkanter och i fuktdråg i gles skog. Vanlig i den sydvästra delen av landskapet, i Skaraborg sällsynt i den västra delen. 556 lokaler i 264 rutor (32 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Hönsbär hör till den samling nordliga växter som längs kusterna når sydligare trakter i Sverige. I Sörmland växer arten främst i ytterskärgårdens fuktiga björkdälder och hällkarskanter där den bildar mattor i vitmossa eller torv, gärna tillsammans med hjortron och blåbärsris. På Sörmlands fastland förekommer hönsbär mycket sällsynt i mossekanter.

Nordeuropa, Grönland, Nordostasien och Alaska. I Sverige nästan hela landet, vanligast i Norrland, söderut vid kusterna.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
I Uppland allmän i den södra skärgården, på Väddö och i Gräsö-skärgården, längre norrut ovanligare. 112 kartblad, 226 kvadranter.
Hönsbär växer vid kusten, mest på ganska exponerade stränder i klippskrevor, i kanten av hällkar och på block- och stenstränder. Speciellt i norr finns den även i fuktig miljö innanför stranden, t.ex. i kanten av gölar och i sumpskog.
Förändring - 1 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hönsbär är ursprunglig. I Gävletraktens växter 1848 anges tre lokaler. Fler lokaler har senare blivit kända och sammanlagt finns omkring 27 gamla växtplatser. Det är fler än antalet aktuella lokaler och tyder på en avsevärd tillbakagång. Troligen har upphörande skogsbete och ökad näringstillgång missgynnat arten.
De vanligaste följeväxterna är lingon (38%), blåbär, stenbär, tall, rönn och skogsstjärna. Hönsbär blommar samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, rönn och ängsbräsma.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Hönsbär är flerårig och troligen ganska konstant på sina lokaler. Arten blommar i skogsstjärnans tid. Omogna halvstora grönröda bär ser man i linneans och i mjölkens tid. Mogna röda bär kan man se i ljungens tid, men ibland inte förrän i lingonens tid. Mellan blomningen och bärmognaden är det lätt att förbise arten. Bladen blir kraftigt röda i höstfärgernas tid. Inga gröna delar övervintrar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hönsbäret är en av de arter vars utbredning tydligast har en klimatiskt begränsning. Arten tycks vara beroende av ett maritimt lokalklimat; är vanlig i kustbandet, medan den inåt landet blir allt mer inskränkt till höjdlägen. Särskilt vanlig är den i bergen närmast kusten, t.ex. i norra Hässjö och västra Njurunda. Hönsbär har dessutom intressanta utpostförekomster i väster. Dessa tycks vara bundna till vissa större sjöar, ofta i höjdområden. Sannolikt sammanhänger detta med lokalklimatet kring sjöarna. Däremot är hönsbär mycket anspråkslös beträffande näring och finns även i mycket sura miljöer. Att arten saknas kring Klingerfjärden kan tala för att den t.o.m. är kalkskyende.
Hönsbär växer i första hand i friska–fuktiga blåbärsgranskogar vid kusten, typiskt i anslutning till vitmossefläckar i granskogssluttningar och på tuvor i magra sumpskogar. Den finns också i myrkanter och på små skogsmyrar, som t.ex. en öppen myr på södra Åstön i Tynderö. Vid sjöstränder växer den gärna bland ljung Calluna vulgaris och kråkbär Empetrum nigrum. Intill Holmsjön vid Haverö Vassnäs växer den också på gårdsbackar och är där alltså inte inskränkt till strandzoneringen. Vid kusten kan den någon gång ses apofytiskt, t.ex. i vägkant vid E4 i södra Njurunda.