ormrot

Gammal bofast art, nu utgången.

Tämligen allmän. Saknas i det närmaste helt på Dalboslätten.

Trivialart

654 Polygonum viviparum L.

This rather polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. None of the lower taxa are mapped separately. This species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 76 and map 67). In some places it is extinct. There are several inter-glacial, glacial and late-glacial finds, probably more than those which are marked on the map. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 130.

Ormrot är en nordlig art med ungefärlig sydgräns genom södra Bohuslän och Västergötland samt norra Småland. Den växer på frisk till fuktig, ofta kulturpåverkad mark med lågvuxen, gräsdominerad vegetation.

Möjligen inhemsk på kalklokaler eller inkommen som starkt kulturberoende ängs- eller hagört, förr möjligen allm. i hela Närke.

Omkr. 9 000-årigt pollen ”av Polygonum bistorta-viviparumtyp” har hittats strax utanför Närkegränsen i Värmland vid Gräsmossen (M-B. Florin).

Betraktad som allmän av de flesta botanister sedan Samzelii tid, men minskar nu i samband med ängsbrukets försvinnande och upphörande hagbruk. Arten fanns tidigare i många ogödslade slåtterängar, varav återstår fragment vid Hyttebacken i Kil och Södra Vissboda i Knista. Utanför hagarna förekommer ormroten bl.a. längs skogs- och myrvägar, kring kalkbrott och i rikkärr vid bl.a. Brunstorpskärret i Axberg och Matstorpskärret i Svennevad. En förekomst om ca 200 m² sågs 1989 i en fuktäng vid Stenfallet i Lillkyrka (J. Wilhelmson).

Allmän i Bergslagen och större delen av Skogslåglandet (glesare mot SÖ). Nu tämligen sällsynt på Mälarslätten; dock under 1970-talet på enstaka lokaler i de flesta sochnar i frisk-något fuktig, vanligen betad ängsvegetation Även på Ängsö: Högsholm, ekbryn(!), Almö-Lindö och Björnön (1950-talet). Ej funnen i Ridöarkipelagen (KERS 1978). På torrare ståndorter än eljest i Västra Bergslagen; förmodligen till följd av hög nederbörd. Troligen är temperaturklimatet föga utslagsgivande för utbredningen Däremot är tänkbart, att arten missgynnas av Södra och Östra Västmanlands styva leror. Trolig utbredningstyp: N1.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Perenn ört med kort, tjock, krum jordstam och slanka, 1–3 dm höga stänglar med smala blad med stipelslidor. Långsträckta blomax, överst med vita eller svagt rosa blommor (5-taliga), men nedtill med löklika groddknoppar (ibland i hela axet). Rosettbladen (ofta bara ett eller två) är långskaftade, kala, smala, med närmast parallella långsidor (“trickskidor”) och nedvikt bladkant. Basen är rundad men något asymmetrisk genom att den ena sidan når lite längre ned än den andra, och kanterna löper ned en aning längs skaftet precis i fästet. Översidan är mörkgrön, men undersidan är matt och mycket blekare än översidan, och verkar vid flyktigt påseende sakna finare nerver. Mot denna enfärgade yta kontrasterar bladets kraftiga, utstående mittnerv, som ser ut som direkt förlängning av bladskaftet (“en ditklistrad gul ribba”).

Ormroten är vanlig norrut i många habitat, men minskar och är mer krävande i söder. Förökningen sker nästan enbart genom grodknoppar. Innan de nya plantorna faller av profiterar de rätt länge på sin moder, genom att de utvecklar blad medan de ännu sitter kvar i axet. De nya plantorna har länge enbart rosettblad. Sådana plantor är i ängsmarker och vissa kärr oftast långt mycket mer talrika än blommande exemplar. Det är viktigt att man kan känna igen dessa blad.

Förväxlingsrisk:
Stor ormrot (Bistorta officinalis) (södra och mellersta Sverige) är större och har rosa blommor men inga groddknoppar. Bladen är större med vingade skaft och utan nedvikt bladkant.
Pilörter (Persicaria) saknar groddknoppar och rosettblad och är oftast grenade.
Bergssyra (Rumex acetosella) har grenad blomställning. Rosettbladen har oftast flikar vid basen (kan saknas).
Kämpar (Plantago) har bågnerviga blad.
Björnbrodd (Tofieldia pusilla) har kortare blomax med sextaliga blommor, och platta, solfjäderformade rosetter med svärdlika blad.
Sältingar (Triglochin) har långsmala, köttiga blad utan avsatt bladskiva. Frukten är en kapsel som spricker i 3 eller 6 delar.

Ormrot är en cirkumpolär art som söderut i Sverige är minskande och där växer i frisk betesmark och gamla slåtterängar. Norrut i landet är förekomsterna stabila och arten går ända upp till fjällens snölegor. Ormrot är aldrig säkert funnen på Öland. I Jordbruksverkets databas över ängs- och betesmarksinventeringar (TUVA) finns fem uppgifter om ormrot på Öland. Samtliga lokaler är besökta under inventeringen men någon ormrot är inte rapporterad. Vilken art som inventerarna i TUVA tagit fel på är svårt att veta. Kanske felskrivning för ormtunga?

Det finns ett belägg av denna art, enligt etiketten taget vid Snäckgärdet i Visby 1861 (F. Elmqvist i LD). Vi tror att denna uppgift beror på felskrivning på etiketten. Snäckgärdet var välbesökt av botanister; men inga andra uppgifter föreligger om denna art.

Ormrot växer i friska till fuktiga, något näringsrika betesmarker, lövdungar, skogsbryn samt i dikesrenar och på småvägkanter. Arten är gynnad av slåtter och extensivt bete och är känslig för igenväxning och gödsling. Den försvinner därför i takt med upphörande hävd av ängs- och hagmarker. Den mycket kraftiga tillbakagången är särskilt tydlig vid kusten och i söder.

Ormrot har vi inte sett föröka sig med frö, men groddknoppar har setts gro på försommaren. De utvecklar då först ett litet och nästan cirkelrunt blad, mycket olikt de fullbildade bladen. Ormrot kan ses blommande från ekorrbärets till mjölkens tid. Groddknopparna utvecklas ungefär samtidigt med blommorna. De har en skarp smak, men kan ätas. Inget grönt övervintrar.