hästhov

Allmän

1828 Tussilago farfara L.

This originally Eurasiatic species has been favoured by farming and other human activities. It has been introduced into eastern N. America.

Hästhov är sannolikt ursprunglig vid bäckutlopp på havsstränder samt i bäckraviner, källflöden och alkärr. Den är emellertid mycket kulturgynnad och bildar vidsträckta bestånd, särskilt på lerigt underlag, i anslutning till vägar och järnvägar, diken, märgelhålor och andra lertäkter samt i åkerkanter, grustag och på ruderatmarker.

Hästhov har under 1900-talet blivit allt vanligare och ökar fortfarande i frekvens.

Läkeört, inhemsk i käll- och alkärr, stränders klippspringor och ”kan vara ytterst vanlig i skogskärr” vid Gammelhyttan i Kvistbro (Junell 1972). ”Den utvisar källådror” (Gellerstedt 1831).

I Svennevad var den täml. allm. (Kjellmert 1947) och f.ö. mestadels allm., men ”ej karaktärsväxt för södra Närke, hur svårt ogräs den dock kan vara för våra lantbrukare” (Wijkström 1926). Arten var Mellansveriges 3:e värsta ogräs (Bolin 1922) och ”värsta ogräset enl. gubbarna” i Asker-trakten 1926 (Broddeson ms).

Gammal bofast art.

Trivialart, såsom sannolikt ursprunglig dock mest i landskapets näringsrikare delar.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "förekom på många ställen t.ex. vid Ränån och Skarffjellet ymnigt."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande ört (jordstam!). Ofta stora täcken av nästan runda, tjocka, skaftade, 1–3 dm breda blad. Bladen är bjärt gröna på ovansidan, och vitt filthåriga under. De har en konsistens som om de var gjorda av någon slags textil, och river man i dem delas de lätt upp i oregelbundna bitar. Bladens kant är buktig, med här och var utstående “hörn”, men de har även en gles tandning av med rätt jämna mellanrum placerade, mycket små tänder. Bladkanten nära skaftet löper så att det inte ligger en tjock nerv i själva bladkanten. Blommar tidigt på våren (saknar då de ovan beskrivna bladen) med gula blomkorgar som har brunröda, fjällika stjälkblad. Stjälkarna blir sedan längre, samtidigt som korgen böjer sig nedåt. När fröna är mogna rätar stjälken ut sig igen, och är nu 2–3 dm hög och har en vit “maskrosboll” i toppen. Man känner igen den på de fjällika bladen, som sitter mycket glest.
Hästhov vill gärna ha lerhaltig mark, men hittar växtplatser nästan överallt i kulturlandskapet. I skogsmark ofta vid rörligt vatten, som källor etc. Finns på flytjord högt uppe på fjället. Verkar ännu sprida sig i nordöstra Norrland.

Förväxlingsrisk
Nästan omisskännlig, även då den endast har blad.
De flesta skråp (Petasites spp.) har mycket större blad, och hos alla löper en kraftig nerv i själva bladkanten intill stjälkens fäste.
Fjällskråp (P. frigidus), som har rätt små blad, är den man lättast förväxlar med hästhov, men den har U-formad bukt i bladets bakkant och enkel, djupt triangulär tandning utan småtänder. Fjällskråp och hästhov kan växa om vartannat i fuktig fjällmiljö.

Hästhov anses ursprunglig utmed skogsbäckar samt på steniga stränder, gärna på tångvallen (Sterner 1938). Den är fortfarande ett vanligt inslag på klapperstensvallar, sandstränder och sprickrika kalkstenshällar som möter havet; ungefär 15 % av fynden är gjorda i denna miljö. Däremot är den idag mycket ovanlig utmed bäckar och källflöden med endast en handfull uppgifter. Hästhov är främst knuten till starkt kulturpåverkade lokaler som bevattningsdammar, grävda och sprängda vattenhål, gamla grustag och stenbrott, utmed diken, kanaler, vägrenar och åkerkanter. Ruderatmiljöer som tippade jordhögar är nästan alltid hemvist för arten. Ibland är hästhov funnen i granskogar, betesmarker och med enstaka fynd från grusalvar. Varhelst jord schaktas och grävs om dyker den snabbt upp.

Ännu i Sjöstrand (1863) påpekas att hästhov främst är funnen på havsstranden på ler- och skiffergrund, från Färjestaden och söderut till Ottenby. Man ser lite av detta mönster än idag med ansamling av fynd utmed västra kusten, söder om Borgholm. Men redan i början av 1900-talet hade hästhov spridit sig över en stor del av Öland och noterades som allmän i Sterner (1938). Idag är den även talrik utmed västra stenkusten och i Mittlandet. På Stora Alvaret saknas den nästan helt frånsett några fynd i nyröjda träddungar och fuktängar. Även i östra sjömarken och på sydöstra delen av ön är den sparsam.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ofta i fuktig miljö: dikes- och vägrenar, körvägar, grustag; även i mer naturlig vegetation: källmyrar, källor, strandklapper, sandstränder med sippervatten, blekefält och insidan av sanddyner. Hästhov är i dag spridd över hela Gotland; andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Johansson (1897) angav arten som ”H. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän. Arten ökade alltså under 1900-talet.

Hästhov är förmodligen ursprunglig på fuktig till blöt, mullrik, gärna skalblandad och näringsrik skogsmark, vid källor och längs bäckar i löv- och blandskog. Den är emellertid mycket vanligare på öppen jord i vägslänter, åkerkanter, dikesskärningar, grustag, banvallar, industritomter, utfyllnader, tippar och andra skräpmarker. Den koloniserar snabbt skärningar efter nyanlagda vägar, där blommorna lyser intensivt i vårsolen.

Tussilago är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1848 och vara tämligen allmän 1863. I Gästrikland som helhet angavs den som allmän 1924 men med anmärkningen att den inte noterats i Hamrånge och Järbo. Arten har troligen ökat starkt under 1900-talet – till stor del med hjälp av ett expanderande vägnät.

Trots att tussilagon nu är vanligast i kulturlandskapet är den ursprungligen en krävande skogsväxt. Den förekommer naturligt i rikare skogsmiljöer, gärna på fuktig kalk- och mullrik mark med rörligt markvatten. Utströmningsområden i bergsluttningar, fuktstråk, källor och källbäckar är typiska växtplatser. Arten förekommer både i lövskog och i barrskog och såväl i ungskogar som på hyggen och i gammal skog. Många lokaler är ört- och lövrika fuktbarrskogar i övergångar mot sumpskog eller våtmarker. Inte så sällan får tussilagon sällskap av mer ovanliga växter som tvåblad, dvärghäxört, ögonpyrola eller kalkväxter som slankstarr, guckusko och stor låsbräken.

Den vanligaste följeväxten i skogen är annars älggräs (46%) följd av gran, stenbär, harsyra, vitsippa, piprör, skogsviol, skogsfräken, humleblomster och kärrfibbla. Arten har kortlivade frön och bildar inte fröbank. Förekomster i rotvältor och på omrörd jord på hyggen är troligen nya etableringar från vindspridda frön.

I kulturlandskapet etablerar sig tussilago överallt där det finns bar näringsrik jord och alldeles särskilt i vägslänter, på bullervallar, fyllnadsmassor, dikes- och muddermassor och i gamla grustag. Växten förekommer också som ogräs på odlad mark. Den lyckas med obändig livskraft hävda sig även på industritomter och i rena stadsmiljöer. På kulturmark är följeväxterna mer blandade än i skogen. Vanligast är maskrosor (19%), röllika, blodrot, rödven, gråbo, mjölkört och renfana.

I skogen blommar tussilagon samtidigt med blåsippa, hassel och tibast. I vägslänter börjar blomningen något tidigare.

Hästhov har förgrenade djupgående jordstammar som gör arten uthållig, med lokal spridning. Fröplantor ses, till exempel i mosstäcket på en grov björklåga, vilande på grunt vatten vid en sjöstrand. Ett isolerat bestånd på driftvallen på en havsstrand kan till exempel ha sitt ursprung i frö, och arten etablerade sig på älvbotten som blottats genom kraftverksbygge. Granström (1986) har visat att spridning med frö är viktig för arten. I skogen börjar hästhov blomma i blåsippans tid, då tjäle fortfarande kan finnas ett par centimeter ner i marken och fortsätter i vitsippans tid. På sydvända väg­slänter slår den ut ändå tidigare. Efter blomningen sluter sig blomkorgarna och vänder sig nedåt. De behåller den ställningen till dess fröna är mogna, då stjälkarna åter rätar på sig och växer till och korgarna öppnar sig för spridning av fröna. Denna dubbla rörelse uteblir på en planta som har blommat inomhus utan pollinerande insekter. Där står stjälkarna uppåtriktade till dess de vissnar. Bladen blir under blomningen cirka 5 cm långa men växer sedan till betydligt större storlek. Mogen frukt finns redan i skogsstjärnans tid. Inga gröna delar övervintrar.