Taxasida

vasstarr

Carex acuta

L.

vasstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

vasstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vasstarr
Taxonomi
Ordning
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Carex acuta
Vetenskapligt namn, fullständig form
Carex acuta L.
Svenskt namn
vasstarr
norwegianBokmal
kvass-starr
norwegianNynorsk
kvass-storr
Finskt namn
viiltosara
finlandSwedish
vasstarr
Danskt namn
Nikkende star
Foton
Patrik Engström
Svartsjöviken, Sånga socken 2012-06-08
Peter Ståhl
Gysinge 2013-06-16
Anders Delin
Sand, Järvsö 2012-06-09
Patrik Engström
Svartsjöviken, Sånga socken 2012-06-08
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2013-06-07
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. 

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän i S hälften av landskapet och längs hela stranden av Vänern; i övrigt spridd.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

477 Calex acuta L.

Syn.: C. gracilis Curt.

This species is restricted to Eurasia and W. Asia. Lts distribution eastwards is somewhat uncertain. In C. and E. Siberia it is gradually replaced by C. appendiculata (Trautv.) Kuk. Cf. -also Meusel et al. 1965, map p. 70.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vasstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den högvuxna och beståndsbildande arten växer i strandlinjen vid ganska näringsrika sjöar och vattendrag, i strandkärr, på havsstrandängar, särskilt vid bäckutflöden, samt i märgelhålor och fuktiga vägdiken. En rik förekomst på en försumpad åkervall i den näringsfattiga nordöstra delen av landskapet, där växten i övrigt saknas, stöder uppfattningen att vasstarren är en kulturgynnad art med ganska höga näringskrav.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Vatten- och myrväxt vid sjöar och vattendrag, allm. på Närkeslätten, sälls. i Skogsbygden vid stränder och myrar, men saknas i näringsfattiga områden. Vasstarr bildar stora bestånd i strandbården i de stora sjöarna och åarna. Växten var mkt sälls. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart. Karaktärsart vid sjöstränder och större vattendrag.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880): "Kolsätt och Sveg".

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän upp till Bergslagen (i Skogslåglandets skogsbygder huvudsakligen i dalgångarna); i Nedre Bergslagen åtminstone tämligen allmän vid lågområdenas sjöar och vattendrag (allmän vid eutrofa åar som Norbergsån). Också i Övre Bergslagen). ansedd allmän (1958, Lindberg) – kanske viss överdrift. Få enskilda fynd hittills kända. Saknas överallt i starkt oligotrof omgivning. Utbredningstyp: S1.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, beståndsbildande, högvuxen graminid med vida, lösa tuvor och jordstam. En starr med 2 märken och separata han- och honax (men se nedan!). Har långa, 5–10 mm breda blad, som är nästan plana (grunt M-vikta), är mörkgröna på båda sidor, och får utåtrullade kanter när de torkar. Får 4–15 dm höga, styva strån, som, särskilt upptill, är mycket skarpt trekantiga med sträva, nästan skärande, kanter. De basala slidorna rispas ej upp i nätlika strukturer. Upptill med långa, breda stödblad som hänger rätt slakt nedåt från den ofta lutande toppen. I stödbladens veck sitter 2–4 mörka, 3–8 cm långa honax som nickar ut från strået. Axen är cigarrformade, dvs de smalnar av något i båda ändarna, och toppen avslutas ej abrupt. Axfjällen spretar ut en aning, så axen ser tjocka ut men känns inte helt fasta. Högst upp sitter några hanax, men det översta honaxet har nästan alltid hanlig topp (en 1–2 cm lång, brun, smal tofs) och det nedersta hanaxet kan ha några utriklar vid basen.

Vasstarr bildar ruggar längs sjöstränder, vid åar och i kärr. Vid älvarnas sel finns ofta vidsträckta bårder av vasstarr. Vid älvar syns tuvstrukturen rätt dåligt, men på mer skyddade platser, t.ex. i alkärr, är tuvigheten tydlig.

Förväxlingsrisk:
Norrlandsstarr (se under denna – viktigt!).
Bunkestarr (Carex elata) (Götaland och Svealand; ingår i “Stortuvade starrar med två märken” nedan) bildar alltid stora tuvor, har smalare blad (upp till 6 mm) och slidorna vid basen blir slutligen nätlikt upprispade. Stödbladen är upprätta, men är korta och smala. Axsamlingen ser därför på håll nästan bladlös ut och sticker upp högt ovanför bladmassan.
Andra stora starrarter med uppträdande likt vasstarr har 3 märken (brunstarr kan ha 2) och ljusare honax.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Vasstarr påträffas framför allt på stränderna av sjöar, åar och bäckar – näringsrika såväl som ganska näringsfattiga. Arten växer vid och i vattnet, helst på lera med pålagring av dy och slam. Den bildar ofta stora och täta bestånd; i mader och andra strandkärr liksom i sänkta sjöar kan den vara allenarådande över stora ytor. Arten förekommer också i kulturskapade miljöer som dammar, vattenfyllda lertag och större diken. I Småland förekommer den normalt inte på havsstränder.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vasstarr växer på våt, gärna näringsrik och dyig mark. Rimligen klarar den en viss saltpåverkan då flera lokaler är belägna utmed Kalmarsund. På Öland hittar man vasstarr på steniga och ganska skyddade stränder, i skogskärr, fuktängar, vattenfyllda strandnära stenbrott och sandtag, vattenhål, dammar och bäckmynningar. Majoriteten av lokalerna är påtagligt havsnära.

Vasstarr är än idag en ganska sällsynt art på Öland. Den har försvunnit från några lokaler där den eftersökts under inventeringen; som kompensation har ett antal nyfynd gjorts. Notabelt är att samtliga strandnära lokaler ligger nära Ölands västra kust. Jämfört med Sterner (1938) har en viss ökning skett. Kanske har vasstarr gynnats av upphört strandbete?

Vasstarr liknar bunkestarr C. elata men är till skillnad från denna inte så tydligt tuvad. Strået är vasst kantigt, bladen långa och veka och stödbladen längre än axsamlingen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Vasstarr växer främst i havsstrandsmiljö i fuktmarker nära strandvallar, på steniga, grusiga eller sandiga stränder och på strandängar. Enstaka fynd har gjorts på våta lokaler i inlandet. Endast 16 äldre lokaler är noterade fram till 1962. Det relativt stora antalet senare fynd kan tyda på en viss ökning under slutet av 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vasstarr växer oftast på lerig eller dyig, ganska näringsrik botten i grunt vatten vid stränder av sjöar och inte alltför små vattendrag, där den kan bilda stora bestånd. Den förekommer också i fuktängar, dammar och diken samt vid sötvattensutflöden på skyddade havsstrandängar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer beståndsbildande på blöt mark eller i vatten vid stränder av sjöar och vattendrag, i strandnära kärr och på mader. Trivs bäst på lerig mark. Vanlig i större delen av landskapet. I de magraste trakterna som skogsbygderna i söder och i östra Skaraborg saknas den eller är mycket sällsynt. 49 rutor (66 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Vasstarren bildar ofta utbredda bestånd på grunt vatten (innersta vasszonen) i eutrofa sjöar och åar. Den är en karaktärsart för Mälarens grunda stränder och strandkärr. För övrigt förekommer den i olika typer av näringsrika kärrmarker, även i alkärr, samt i jordbrukslandskapets större diken.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men saknas i några fastlandsområden nära kusten (Hållnäs, Rådmansö) och kring Gavel-Långsjön. 569 kartblad, 1447 kvadranter.
Almq. Allestädes vid större sjöar och vattendrag; eljest tämligen allmän; i skärgården mer eller mindre sällsynt (till yttre skären).
Vasstarr växer ofta i stora bestånd på näringsrika sjö- och åstränder, i dammar och diken samt i blöta kärr med öppen vattenyta. Vid kusten och i skärgården förekommer den på steniga stränder och i större hällkar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vasstarr är en ursprunglig art. Den var vanlig i Gävle-trakten även vid 1800-talets mitt (Hartman 1863, Thedenius ms 1835). Möjligen har den ökat under senare delen av 1900-talet. Den bedömdes i alla fall vara på stark spridning i kustområdet på 1970-talet (Ericson 1973a).
De vanligaste följeväxterna är topplösa (23%), strandlysing, kråkklöver, fackelblomster, sjöfräken, vass och sprängört.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vasstarr bildar rikligt med frö, men frö­plantorna förblir länge svåra att identifiera bland flera andra starrarters små plantor. De försvinner där också lätt vid nästa storm eller på grund av isrörelser. Fröplantornas roll i vasstarrens förökning är alltså svårbedömd. Arten förökas i hög grad med långa utlöpare och bildar stora sammanhängande ”vassar”. Blad­skotten kommer upp med en eller ett par decimeters mellanrum. Detta visas tydligast i en damm där man har planterat in en liten planta. Den bildar inte tuvor. Bladen vissnar och blir brungrå på hösten. Bara mycket få och små blad på nya skott, intill baserna av döda skott, övervintrar gröna.

Bladkanten är vass på grund av sina tänder, liksom det skarpt trekantiga strået. Den skär lätt igenom huden om bladet är spänt och skärriktningen är från spetsen mot basen. Detta, snarare än egenskapen att bilda ”vassar”, är bakgrunden till namnet (liksom artepitetet acuta = skarp).

Vasstarr blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid. Hanaxen kan vara lite tidigare, samtidiga eller lite senare än hon­axen. Ståndarknapparna är gula under mycket kort tid, blir strax skrumpna och bruna.

Voxnans nedre del flyter fram genom finkorniga jordar. På stränderna står vasstarr närmast vattnet, binder jorden med sitt jordstamssystem och motstår ganska väl både vattenflöden och isskavning. Även vid Ljusnan spelar arten samma roll, men tillsammans med blåsstarr och smärre inslag av norrlandsstarr och flaskstarr.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vasstarr bildar kraftiga bälten på stränder längs älvarna och vid näringsrika åar och sjöar. Den växer långt ned på stranden kring normalvattenlinjen, vanligen – som vid Ljungan – i en zon mellan sjöfräken Equisetum fluviatile och grenrör Calamagrostis canescens. I skogstrakternas sjöar och åar dyker den upp i mer enstaka bestånd. Vid havet kan den finnas på sötvattenpåverkade sedimentstränder, t.ex. i Tynderö Åstön vid bäckutlopp och vid Alnö Stornäset på sand. Arten trivs framförallt på fint sediment, ofta med stark organisk inblandning. Den är vanligast i vattendragens lugnsträckor och i vikar, gärna på stränder nedom odlingsmarker.
Ibland ser man vasstarr också i vattenfyllda kärrsvackor i odlingsområden, i vattenrik lövsumpskog eller i mindre kulturbäckar, t.o.m. i en så avlägsen skogsodling som Liden Rigåsen. Den kan etablera sig i fiskdammar och andra kulturskapade vatten. Arten tycks ha gynnats av älvdämningar liksom av övergödning och verkar ha ökat under 1900talet. Jämför de sparsamma uppgifterna hos Collinder samt en anmärkning hos Neuman (1889) om att han i landskapet sett arten endast på tre uppräknade lokaler i Attmar, Tuna och Selånger. Tidigare var den sannolikt också tillbakahållen av slåtter och bete.