strandlummer

7 Lycopodium inundatum L.

Syn.: Lepidotis inundata (L.) Börner, Lycopodiella inundata (L.) Holub

This species includes the varieties bigelowii Tuckerm. and robustum R. J. Eat., both in N. America and tentatively mapped here. Also, in the islolated Japanese area the species is variable. L. inundatum also occurs in China according to Ohwi, Fl. Japan 1965, p. 24. It belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 216 and map 198).

Strandlummer är ursprunglig och växer sparsamt på den övre landstranden vid näringsfattiga sjöar (fig 60), oftast på sand och grus i gles vegetation tillsammans med bl a pors Myrica gale, brunag Rhynchospora fusca, ärtstarr Carex viridula var. viridula, rundsileshar Drosera rotundifolia och småsileshår D. intermedia. Den är konkurrenssvag och gynnas av växlande vattenstånd och iserosion. Ibland kan man också finna den på torv och dy i kärr samt sällsynt på frisk vitmossa i gungfly, medan den vid kusten växer i tidvis vattenfyllda sänkor i stabiliserade dyner och på strandhedar. Dessutom förekommer den emellanåt på mer eller mindre kulturstörd och periodiskt vattendränkt mark som dammar, grustag och körvägar över myrmark.

Strandlummer hotas bl a av det vitmosstäcke som på grund av mark- och vattenförsurning breder ut sig på näringsfattiga sjöstränder. Detta i förening med igenväxning på grund av minskat strandbete kan sannolikt förklara att arten minskat något under 1900-talet.

Hardin 1838.

Täml. sälls., ett 50-tal kända lokaler i Skogsbygden, efter 1949 blott ett 20-tal. Som ursprunglig växer arten i näringsfattig vegetation i ständigt fuktiga–våta och kalkfattiga myrkanter och stränder som hålls öppna genom erosion. Dessa förekomster är långt stabilare än igenväxande kulturpåverkade växtplatser som grustag och vägslänter.

Kortvarigt översvämmade dystränder vid sjöar och tjärnar, dybottnar på gungflyn i myrar, en gång på översilad häll nära havsstrand. I gles vegetation på blottat underlag.

38; tämligen sällsynt(-spridd) i Bergslagens och övre Skogslandets skogsbygder; ett par fynd på Mälarslätten, nu utgången genom ingrepp. Har säkerligen undgått uppmärksamhet vid åtskilliga av de högre områdenas talrika småtjärnar. Oligotrof, konkurrenssvag art, som uteblir inom slättbygderna av edafiska skäl. Utbredningstyp: N4 (fdN3).

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Cedergren (1916). Inga andra uppgifter finns.

Lycopodium inundatum
Strandlummer växer på fuktig, näringsfattig sand, dy eller torv. Växten, som kräver mycket ljus och inte uthärdar konkurrens, är ursprunglig i översvämningszonen vid sjöar samt på blottad och ständigt genomfuktad jord i myrar. Västerut håller den gärna till i den låga, lodräta vägg av torv ovanpå sand, som blåtåtelängarna bildar vid sjöstränderna. I de inre delarna av Kalmar län växer den som en bård bland sten och grus i övre delen av översvämningszonen vid långgrunda, starkt blockiga sjöar. Genom isens och vattnets erosion hålls i båda fallen växtplatsen relativt fri från konkurrerande växter. – Arten gynnades temporärt av sjösänkningarna, vilka blottade nya ytor.

Under inventeringsperioden noterades strandlummern dock framför allt på störd mark. Oftast sågs den på gamla grustagsbottnar med framträngande grundvatten men även i torvtag och diken liksom på fuktiga stigar; i mellersta och östra Småland påträffades den oftare på sådana lokaler än på naturliga. Antalet naturliga lokaler för strandlummer har minskat genom sjösänkningarna och dikningarna under 1900-talet: av tidigare fynd med ståndortsuppgift är tre fjärdedelar från sjöstränder och resten från myrmark – inga från kulturskapade ståndorter.

Artens tillbakagång i naturbiotoper har hittills kompenserats av att den blivit vanligare i kulturbiotoper. När dessa nu växer igen kommer troligen strandlummern att gå tillbaka. På stränderna av någorlunda opåverkade sjöar har den dock goda chanser att överleva.

Strandlummer har endast en känd lokal på Öland där den upptäcktes 2014 av Jan-Olof Petersson. Den växer på ett litet område vid Saxnäs golfbana där markskiktet schaktats bort och bar, fuktig och kalkfattig sand exponerats. Alldeles i närheten växer följande på Öland sällsynta arter: rundsileshår Drosera rotundifolia, mattlummer Lycopodium clavatum, pillerstarr Carex pilulifera, grönstarr C. demissa, harstarr C. leporina, stjärnstarr C. echinata och gråstarr C. canescens. På primärlokalen håller växttäcket på att sluta sig igen och strandlummer är försvunnen efter 2018 men har spridit sig ca 100 m åt nordväst till en öppen och sandig svacka rik på stor björnmossa Polytrichum commune samt ca 50 m söderut till en fuktig sandgrop. 

Sent inkommen, tillfällig eller bofast?

Ursprunglig. Johansson (1897) anger strandlummer från nordvästra hörnet av Ullahau samt Holmudden och Sudersandsviken, överallt växande på fuktig sand.

Strandlummer växer på fuktig torvjord eller sand, som ofta är översvämmad. Den förekommer på tidvis blottade stränder av näringsfattiga sjöar och i relativt torra, små mossehöljor samt i övergivna sandtag och bergtäkter. Strandlummer tycks ha minskat avsevärt sedan mitten av 1900-talet framför allt på sjöstränder, kanske beroende på igenväxning eller på att många sjöar inte längre är reglerade, men också på att många strandkanter numera är täckta av löv och kvistar, som förmultnar långsamt i försurade vatten. Vi har bara återfunnit den på nio äldre lokaler, och de flesta av nyfynden är från övergivna sand- och grustag.

Strandlummern är i Sörmland en sällsynthet som växer på tidvis översvämmade mo- eller moränstränder vid fattigsjöar eller på bar torv i fattigkärr, nästan alltid tillsammans med småsileshår och ofta ärtstarr. På några lokaler har den koloniserat grundvattenpåverkade sandtagsbottnar. Strandlummern är en meteoriskt uppdykande art som gynnas av ingrepp som blottlägger vegetationsfattiga torvytor och kan uppträda i väldiga mängder efter sjöregleringar eller torvtäkt för att efter några år, när växttäcket slutit sig, åter vara försvunnen. Förmodligen sker långspridning med hjälp av fåglar.

Strandlummer är en konkurrenssvag art som växer på magra sjöstränder, på dybottnar i myrgölar och i igenväxande grustag, vilkas bottnar ligger nära grundvattennivån. Den gynnas av störning genom bete eller vattenståndväxlingar.

Förändring -70 %. – En kraftig minskning är uppenbar. En del av de gamla förekomsterna har eftersökts, men inte återfunnits. På några av de angivna lokalerna har en påtaglig igenväxning skett, vilket gör att miljön inte längre är lämplig för strandlummer, något som antagligen raderat ut flera av de redan tidigare fåtaliga förekomsterna.

Strandlummer är en ursprunglig art med huvudsaklig hemvist i skogslandskapet. Den hittades första gången vid Brännsågen vid Testeboån (»i en äng vid Storbron«) omkring 1813 av C.O. Östling. Ett femtontal äldre lokaler är kända. Sannolikt är den ungefär lika sällsynt idag som under 1800-talet. Tidigare växtplatser på fuktig ängsmark och strandbeten har försvunnit men nya kulturskapade lokaler har tillkommit.

Strandlummern är en ganska ljuskrävande och mycket konkurrenssvag växt. Den växer på öppna lokaler med naken fuktig jord. Artens naturliga miljö är troligen myrar och stränder men opåverkade biotoper med strandlummer är ovanliga. Nästan alla fynd har gjorts i störda eller kulturskapade miljöer som dikade myrar, grustag och vändplaner till skogsvägar. I myrar växer den på naken torv i anslutning till lösbottenytor, men helst på något fastare naken torv i avsänkta flarkar eller i tidigare överdämda strandkärr. Övergivna grustag med naken fuktig mineraljord och begynnande igenväxning eller liknande miljöer vid skogsvägar, helst i närheten av myrar, är bra ställen att leta efter strandlummer. Arten kan också växa på körvägar och stigar i öppen fuktig skogsmark, t.ex. under kraftledningar.

De vanligaste följearterna är rundsileshår (50%), ljung, blodrot, blåtåtel och ärtstarr.

Trots att strandlummer även växer på nybildade markytor har vi inte observerat några mycket små och nyetablerade plantor. Lokalerna i övergivna grustag visar dock att sporspridning och ny­etablering är tämligen effektiva. Skottet har en rad av rötter, som växer ned i underlaget, som mestadels är dy eller gyttja på mineraljordsunderlag, men kan vara dy på torv. Man finner vanligen mattor av förgrenade skottsystem, där bara de yngsta en eller två generationerna är levande. På högsommaren är fjolårsskottet brungrönt, döende, och det krypande årsskottet halvt utvuxet, med ett halvvuxet fertilt men fortfarande grönt upprättstående skott. Det krypande skottet kan vara grenat. I lingonens tid är fjol­årsskottet brunt och dött, det krypande årsskottet grönt och längre än på högsommaren. Det fertila skottet är då gult och sporsäckarna svällande och fyllda med små runda vita sporer. I torr luft spricker de mogna sporsäckarna efter några timmar och släpper ut sporerna som sprids lätt med vinden. En stor del av sporerna flyter på vatten mer än en månad, men småningom sjunker allt fler. På senhösten är sporsäckarna tomma. Årsskottet övervintrar grönt. Gameto­fyter har sökts men ej setts.