Sandvitan växer på torr, sandig, öppen eller halvöp­pen mark vid järnvägsstationer, på vägbankar och kring grusgropar. Arten är flerårig och så länge lokalerna är någorlunda öppna kan den hålla sig kvar under lång tid.

Sandvitan är en sen invandrare som dök upp i Sve­rige under 1700-talet. I Stockholm såddes den i bör­jan av 1800-talet på Observatoriebacken (Hartman 1820). Snart dök den också upp även i Sörmland vid Söderbrunn (Thedenius 1850). Tjugo år senare fanns den ännu bara i ”Stockholm och dess närmaste grannskap” (Thedenius 1871). Från Nyköping rap­porterades den på 1880-talet (Samzelius 1884), vil­ket var den första uppgiften från Södermanlands län. I början av 1900-talet angavs den som alltmer tillta­gande i klövervallar i Nyköpingstrakten (Blom 1916). Förmodligen skedde en stor del av artens spridning med gräsfrö i vallar och särskilt utmed järn vägarna under början av 1900-talet. Spridningen pågår fortfarande.

Europa, Asien. I Sverige upp till södra Norrland.