Ängskavle är flerårig och växer på näringsrik frisk till fuktig gräsmark. Enligt Ekström (1828) växte den framför allt på ”ängar, belägna nedanföre åkergärden” således på särskilt näringsrika platser. Ängskavle var tidigare vanlig som vallväxt och den har genom odlingen spritt sig till de flesta dikeskanter och vägrenar. Den missgynnas av slåtter och bete men liksom timotej och hundkäx är den konkurrenskraftig i hög vegetation och gynnas också av den allmänna eutrofieringen. Ängskavlen har därför ökat starkt i landskapet under 1900-talet.