gullviva
Primula veris
Mer information om arten

Gullvivan växer ymnigast i örtbackar, i naturliga betesmarker med lövträd, i lövgläntor och i lundar på näringsrik, ej alltför fuktig mark. Liksom blåsippan är den vanligare i kalkområden, där den också finns i örtbarrskogar av olika typer. Gullvivan gynnas av slåtter och måttligt bete. Plantorna är mycket långlivade men vid igenväxning upphör nyetableringen och efterhand dör även de äldre plantorna. Gullvivan förekommer ofta som inplanterad, särskilt vid äldre bebyggelse och sprider sig då ibland i omgivningarna. På sådana platser finner man då och då den gammaldags trädgårdsformen med kronlikt foder ”strut i strut” och även rödblommiga gullvivor. Ibland förekommer också mer storblommiga hybrider med former av den odlade lundvivan (P. elatior). Gullvivan är fridlyst. Uppgrävning och plockning för försäljning är förbjuden i hela Sörmland.

Europa, Sibirien. I Sverige främst i de södra och mellersta delarna upp till Jämtland och Ångermanland, längre norrut förvildad.

Första fynd

Först rapporterad från Salem Viksberg (Linder 1716) som anger namnen ”oxelägg”, ”S. Peters nycklar” och ”Gullhwifwor”. Även Ekström (1828) kallar arten ”oxlägg” vilket tillsammans med varianten ”oxlägga” var det vanliga namnet på arten i Sörmland. Namnet användes t.ex. av Årstafrun som i sin dagbok för 1796 berättar hur hon i juni rensar oxläggor till vin (Reenstierna 1946).

Utbredning

I Sörmland mycket allmän – (83%).

karta