sandvita

Först uppgiven från fyra egna lokaler av Birger (1908a). De låg i Vemdalen, Tännäs och Lillhärdal. I ett brev från N. Nilsson till S. Birger 1913 angavs arten då som ökande i Lillhärdals by. Senare finns endast en rapport: av ÖN från en bensinstation i Hede ca 1985.

946 Berteroa incana (L.) DC.

Syn.: Alyssum incanum L.

This species originates from Eurasia. It has been introduced into Fennoscandia and N. America and widely spread there during the last two centuries. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 183.

Först uppgiven av Scheutz 1873 under namnet Farsetia incana från Halmstad. Fries (1819) nämner arten under namnet Alyssum incanum från Hasslöv (’Sedd av Osbeck, möjligen planterad, vid Hasslöf, vilket jag dock tror vara uteslutet’). I Retziusherbariet i LD finns ett belägg utan lokaluppgift och årtal.

Införd sand- och grusgynnad växt, först funnen vildväxande i Sverige på 1700-talet. Sandvita ”insåddes med Hagendals frö i gräsmatta” vid Klockarhyttan i Lerbäck på 1870-talet (Sernander 1933) och sågs i en vägkant vid gården 1991 (Nilsson). Enl. Wijkström var den allm. i Askersund på 1920-talet (Broddeson ms), men 1991 kände Nilsson blott en lokal i Askersund och en i Lerbäck.

Den är numera spridd–sälls. i Närke, men i sandjordarna vid Nydalen i Hammar sedd i flera rika bestånd i betesvallar och grustag 1991. Från stenmuren runt Mosjö kyrkogård 1913 (G. Svensson, GLANSH) hade den 1989 spritt sig i gräsmattan och i intilliggande åsslänt och grustag rikl. över ett stort område.

Sandvitan växer på torr, sandig, öppen eller halvöp­pen mark vid järnvägsstationer, på vägbankar och kring grusgropar. Arten är flerårig och så länge lokalerna är någorlunda öppna kan den hålla sig kvar under lång tid.

Sandvitan är en sen invandrare som dök upp i Sve­rige under 1700-talet. I Stockholm såddes den i bör­jan av 1800-talet på Observatoriebacken (Hartman 1820). Snart dök den också upp även i Sörmland vid Söderbrunn (Thedenius 1850). Tjugo år senare fanns den ännu bara i ”Stockholm och dess närmaste grannskap” (Thedenius 1871). Från Nyköping rap­porterades den på 1880-talet (Samzelius 1884), vil­ket var den första uppgiften från Södermanlands län. I början av 1900-talet angavs den som alltmer tillta­gande i klövervallar i Nyköpingstrakten (Blom 1916). Förmodligen skedde en stor del av artens spridning med gräsfrö i vallar och särskilt utmed järn vägarna under början av 1900-talet. Spridningen pågår fortfarande.

Europa, Asien. I Sverige upp till södra Norrland.

37; tämligen sällsynt, bofast i alla regioner. Utbredningstyp: U.

Ny bofast art; sannolikt inkommen med gräsfrö till torvtak och etablerad.

Kulturspridd på sandiga vägkanter, vägslänter och nipbranter, järnvägsbankar och bangårdar. -23 (9).

Hård 1928.

Sandvita är inkommen i vårt land främst under 1800-talet med vallfrö och ballast. I Skåne uppgavs den av Linné redan 1751 medan det första, säkra fyndet på Öland gjordes så sent som 1867. Därefter spred sig arten långsamt främst på södra halvan av ön. Flera av de första noteringarna är från banvallar och järnvägsstationer där sandvita fann lämpliga miljöer med exponerad, bar sand som saknade annan vegetation.

Vanliga växtmiljöer idag är främst vägkanter och diverse ruderatmarker såsom sandhögar, stenbrott och grustag. Sandvita ses ibland som ogräs i sandiga åkrar, växer i tallskogar och betade torrängar. Några fynd är gjorda på tångvallar, sandstränder respektive klapperstensvall vid havet. På dagens Öland hittar man växten sparsamt längs den gamla banvallen.

Sandvita är vanlig längs västra sidan av Öland, från Torslunda sn och söderut till Kastlösa. Även längs östra landsvägen är sandvita frekvent i de "sandiga socknarna" Långlöt, Runsten, N. Möckleby, Gårdby och Sandby; på några ställen växer den nära eller på den gamla banvallen. På Stora Alvaret saknas fynd med undantag för ett par alvarbyar och även inom Mittlandet är växten ovanlig. Norr om Borgholm är det glesare med observationer. Sandvita återkommer sedan i Persnäs sn och vidare norrut. Utbredningen speglar väl förekomsten av sandiga jordar på Öland. En klar ökning har skett sedan Sterner (1938) men kanske har sandvita nu hittat till alla lämpliga lokaler och expansionen är avslutad? Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); det stämmer med vår bedömning.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, torr mark på sand: sandbackar, sandstränder, dynkullar, sandiga rabatter och gräsmattor, vägkanter, soptippar. Arten uppträder främst inom öns sandområden. Johansson (1897) bedömde att sandvita förekom ”Sälls.–flerst.” och listade tolv lokaler från Hamra till Fårö. Fem av dessa var hamnar, så hamntrafiken var nog en av introduktionsvägarna. Under början av 1900-talet tillkom uppgifter från tolv nya växtplatser (Johansson 1910b, Aulin 1914, Fries ms). Situationen under Projekt Gotlands flora var förvånansvärt lik den för hundra år sedan med fynd från Vamlingbo till Fårö. Gamla, kvarvarande förekomster är Burgsviks hamn i Öja, Burge i Levide, sandryggen vid Alva kyrka, Nytorp i Sproge, Visby, Katthammarsvik i Östergarn, Slite i Othem och Storugns i Lärbro.

Sandvita är en sentida invandrare, förmodligen inkommen med vallfrö och spridd till kultur- och skräpmarker. Den växer på exponerad, torr till frisk, sandig eller grusig mark på vägkanter och banvallar, i hamnar och industriområden samt på jordhögar och utfyllnader.

Sandvitan bildar stora mängder frö. Dessa kan på senhösten gro redan efter några dagar i fuktig miljö. De bildar rosetter som övervintrar. Sandvitan börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter att blomma ända till senhösten. Frön mognar nertill på stjälken samtidigt som nya blommor slår ut upptill. Plantan är normalt 2–5 dm hög, men kan undantagsvis nå brösthöjd. Blommorna ser oskadade ut efter –3 ^oC, men slokar efter –5 ^oC.