I världen endast känd från Norden. I Sverige mest i Götaland och Svealand. Mycket allmän i hela Sörmland – (83%). Vid kusten och i skärgården, särskilt på kalköarna är oxeln till synes helt vild. I inlandet förekommer den ofta planterad vid gårdar. Förutom som gårdsträd uppträder den i inlandet mest i form av fågelspridda småexemplar, även långt inne i skogarna. Linné (1745b) hade på svenska fastlandet inte sett oxel annat än vid byar. Även i större delen av Sörmland är oxeln planterad och förvildad. Med undantag av Viksberg, där den säkert var odlad, omnämns den vanligen inte från 1700-talets Sörmland (Luut 1769, Söderberg 1771). Enligt Åvall (1761) förekom den sällsynt i ängar. Ännu på 1800-talet var oxeln i Stockholmstrakten visserligen ”vid landtgårdar ofta planterad” (Wikström 1840), men förekom annars bara på några ställen i parker. Vid kusten, t.ex. på Mörkö var den däremot vild (Ekström 1828). Detsamma kan möjligen gälla för Mälaren där Carlsson (1791) anger den från två lokaler vid Strängnäs. Oxelns hårda virke var mycket eftertraktat vilket säkert bidrog till artens tidigare sällsynthet. Spridningen har huvudsakligen skett under 1900-talet. Som vild växer oxeln framför allt i sprickor och skrevor på örtrika berg, särskilt på kalköarnas hällmarker. För övrigt förekommer den i hagar och bryn och är ett vanligt inslag i lundar och lövsnår. Som vild och förvildad bildar oxeln nästan alltid mindre träd, och i inlandet ser man nästan bara telningar. Som vårdträd blir oxeln däremot ofta mycket stor och gammal.