Europa, västra Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän, något sällsyntare i de inre och västra delarna av landskapet – (57%). Gulsporren tycks vara ursprunglig på havsstränder, helst sandiga, grusiga eller blockiga. Arten är något näringsgynnad och trivs på tångbankar där den delar plats med gråbo, åkertistel och mållor. I inlandet har gulsporren sina flesta förekomster utmed järnvägarna. Därifrån har arten spritt sig till närbelägna kulturmarker. Utanför järnvägarna kan gulsporren också anträffas i vägkanter, grustäkter, i skogsbryn och på tomter, helst i sandområden. Arten har någon gång blivit avsiktligt införd, tidigare också odlad som trädgårdsväxt. Gulsporre har ökat starkt i inlandet under 1900-talet. En egendomlig form – ”peloria” – med läppblommorna omvandlade till symmetriska blommor med likstora kronflikar, har anträffats några gånger i landskapet.