Ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien, nu spridd med kulturen till andra världsdelar. I Sverige upp till Gästrikland, vanligare söderut. I Sörmland tämligen sällsynt, något vanligare i norr – (9%). Hundtungan växer vid torp och gårdar, på skräpmarker vid hamnar och järnvägsstationer. Den är två- eller flerårig och konkurrenssvag och behöver bar jord för sin förökning. Hundtungan är illaluktande och undviks av kreatur och ses därför ibland i betesmarker. Den förekommer dessutom på vägrenar och i skogsbryn, dit den spritts av djur, i vars päls de hakborstförsedda frukterna fastnat. Enligt en utbredd tradition infördes hundtungan under medeltiden som medicinalväxt (Svensson & Wigren 1990). Några källor som stöder detta finns emellertid inte, inte heller finns ännu några fynd i äldre kulturlämningar. Roten användes i både folkmedicin och skolmedicin, åtminstone på 1600- och 1700talen. Hundtungan var allmän i Sörmland vid 1800-talets mitt (Hofberg 1852) men har under 1900-talet gått tillbaka.