Europa. I Sverige tidigare odlad, förvildad upp till södra Norrland. I Sörmland tämligen allmän vid Mälaren, mindre allmän i centrala Sörmland, sällsynt i väster – (13%). Lungroten är en flerårig folklig läkeväxt som odla des i Norden redan på 1100-talet (Hjelmquist 1991). Den tycks ha kommit helt ur odling först vid 1900-talets början. Lungroten växer främst kring gårdar, ofta i kalvhagar och andra fållor där den egendomligt nog inte gärna betas av kreaturen, samt kring ladugårdar och andra uthus. Överallt är den en rest av gammal odling. Enskilda plantor är ofta långlivade och arten har haft god förmåga att fröså sig i traditionella gårdsmiljöer. Nu är lungroten starkt hotad och för svinner på många ställen på grund av igenväxning och särskilt ”uppsnyggning” kring ladugårdar och uthus efter upphörd djurhållning. Arten var enligt Naezén (1808) i Stockholm vid slutet av 1700-talet ”allmän innom Stadens Malmar” I Strängnäs växte den då enligt Carls son (1791) ”på stadens kyrkogård, bland trädgårdar och här och där annorstädes”. I städerna är den nu i stort sett utgången även om någon enda lokal ännu återstår på Södermalm i Stockholm (Skinnarviksparken).