Stagg växer främst i fuktiga till friska, ibland också torra betesmarker på sand och morän, mest på surt underlag. Den är tramptålig och sitter ofta på stigar och småvägar i skogsmark – antagligen som rest efter tidigare skogsbete. Staggen var förr ett välkänt gräs, hatat av allmogen: ”Det är kändt för sin hårdhet, förmedelst hwilken den genast slögnar Lian, och sedan wiker undan för den. Gräset röres icke gärna av Kreaturen, och i hö är det styft så att det icke utan i nödfall widröres” (Retzius 1806). Ekström (1828) noterar att det i Sörmland kallades ”Sisdugräs, derföre att då slåtterkarlen hugger till med sin lia, hviner det sisdu (ser du). men står likafullt qvar.” Genom att den inte gärna betades ens av fåren, och dessutom var svårslagen med lie, bredde staggen efterhand ut sig över utmagrade betesmarker och slåtterängar. Till bondens förargelse bildade den till slut ofta sammanhängande staggmattor (Ekstam m.fl. 1988). De sällsynta kvarvarande exemplen på sådana stagghedar, t.ex. vid Kolberga i St. Malm och Ekorneberg i Barva, är kulturhistoriska monument som bör bevaras genom fortsatt hårt bete.