Svartklint upptäcktes på sin enda sörmländska lokal i början av 1980-talet. Arten, som är flerårig, växer i en övergiven, tämligen fuktig hagmark med spridda ekar och enar. Betesdriften har sedan länge upphört. Högt gräs och granplantor hotar beståndet, som idag räknar högst ett 10-tal plantor. Arten är förmodligen, liksom på andra håll i Sverige, inkommen med vallfrö under 1800-talet.

Mellaneuropa, Norge. I Sverige mycket sällsynt och numera blott i Skåne, Västergötland, på Gotland och i Sörmland.