I Sörmland är skogsbjörnbär den vanligaste björnbärsarten. Skogsbjörnbär är i motsats till de andra vilda björnbärsarterna inte särskilt värmekrävande och förekommer aldrig som dessa vid sydbergsbranter och sällan vid kusten. Den växer vanligen i öppen men för övrigt trivial skogsmark i moränområdena, ibland i alskog. Artens etablering gynnas av störningar av markytan och den bildar ofta bestånd längs skogsvägkanter.
Västeuropa. I Sverige upp till Västmanland och Uppland.
Första fynd
Utbredning
Förekommer allmänt längs Sörmlands sydvästgräns från Tunaberg över Kolmården till V.Vingåker, samt i Gryt och Dunker. Den är tämligen sällsynt i resten av inlandet och sällsynt i de östra delarna, men med en större samling lokaler i Tullingetrakten SV om Stockholm samt på några öar i Ornö skärgård – (9%).
Lokaler
Lokaler i östra Sörmland:
Botkyrka Nydal*, Tullinge* vid Flottsbrov., Mellanbergsv., Nibblev. och Stendal, alla 1987 (ASE S), Tumba vid St. Dammen 1987 (ASE S), 1994 (GOD S), 1996 (LKA S), O om Gömsta äng 1994 (HEW S).
Huddinge NO om Masmo* 1994 (HEW S).
Ornö Huvudskär 1989 (L. Stenberg), Hansten* 1990 (HEW), Fjärdlång flerstädes, mest i alsumpskog 1995 (HEW & L. Holmgren S).
Äldre fynd:
Botkyrka Tullinge 1913 (V. Laurent S), Nydal (V. Wimmerstedt/SV). Huddinge Loviseberg (V. Ålund/SV), Glömsta (V. Wimmerstedt/SV), Masmo (Aul/SV). Nämdö Gillinge 1923 (Ad S). Ornö Hansten 1927 (Ad S). Torö Storbyn (Ad/SV). Utö Utön 1862 (K.F. Thedenius S).
Flertalet litteraturuppgifter uteslutna.
