Enen växer främst på mager mark, morän, isälvsavlagringar, hällmark och torv och undviker näringsrika, leriga marker. Den förekommer oftast på torrare marker, men trivs även i myrarnas kanter och tuvor. Den är ljuskrävande men ingår ändå mer eller mindre konstant som undervegetation i barrskogar av olika slag, förmodligen alltid kvarstående i tidigare betade och därmed glesare skogar. I kraftledningsgator genom skogsmark är den mycket vanlig och ofta välutvecklad. På de yttre skären bildar enen vidsträckta mattlika bestånd.

Enen gynnas starkt av röjning och måttligt bete och vid mindre intensivt bete blir den gärna dominerande i naturbeteshagar. Detta anses numera ofta som pittoreskt, men tolererades inte vid tidigare mer intensivt utnyttjande av betesmarkerna. Enen är genetiskt mycket mångformig och yviga, månggreniga exemplar växer ofta blandade med smala, högstammiga. Den var in på 1900-talet en viktig leverantör av gärdsgårdsstav och underkvistades då ofta på växtplatsen så att den blev trädlik med kvistfri stam. Förvuxna trädlika enar av detta slag är fortfarande vanliga här och där i landskapet.