Mellaneuropa. I Sverige förvildad upp till Norrbotten. I Sörmland allmän och jämnt spridd men saknas i yttre skärgården – (54%). Aklejan är en prydnadsväxt som förmodligen odlats sedan länge men tycks ha börjat förvildas främst under 1700-talet. I Sörmland var den då ännu bara funnen i parker och trädgårdar. Vid Åkerö förekom den t.ex. endast ”vid slottet” (Luut 1769) och i Strängnäs fanns den bara i trädgårdar samt på kyrkogården. (Carlsson 1791). Under 1800-talet förekom den också här och där i mer naturliga miljöer (Hof berg 1852). Nu är aklejan helt naturaliserad i både torr och frisk skogsmark, ofta längs stigar och bryn långt från bebyggelse, särskilt rikligt i kalktrakter. I vissa parker och äldre trädgårdar kan akleja vara ymnig som t.ex. i Vrena Tärnö (HRY). Olika färg former uppträder traktvis beroende på vad som en gång odlats. Blå, rosa, vita, samt mer småblommiga mörkvioletta former har noterats. Exemplar med dubbla eller sporrelösa blommor finns också här och där. Moderna hybridaklejor förekommer ibland på trädgårdsutkast och liknande men tycks inte alls spridas i terrängen.