Gulyxne växer i blöta kalkkärr vid sjöar, t.ex. Igelsjön och tidigare vid Nimmen, eller källor som i Sandstugukärren, Bärstakärret och Sandemarkärren. De båda senare massförekomsterna har uppkommit i tämligen sen tid på översilade stränder som blottats genom sjösänkning respektive landhöjning. I Sörmland mycket sårbar. De kända lokalerna är naturreservat. Skötseln bör anpassas så att lokalerna inte växer igen och vattentillströmningen till de källpåverkade avsnitten inte stryps.
Ingår i EU:s habitatdirektiv som en art Sverige förbinder sig att skydda i det ekologiska nätverket Natura 2000.
Första fynd
Utbredning
Europa, västra Sibirien, tempererade Nordamerika. I Sverige sydlig, upp till Gästrikland.
I Sörmland mycket sällsynt – (4 lokaler).
Lokaler
Stigtomta Bärstakärret* i varierande antal, stundom rikl. stundom fåtalig, i kanten av mosstuvor på den moiga, överströmmade mineralbottnen 1975–95 (HEW, LKA, HRY m.fl.).
Svärta Stäkkärret* vid Igelsjön på gungfly kring grund kalksjö (HEW), Sandstugukärren* endast kring en av de vattenrikaste källorna i kärrets östra del 1975–95 (HEW, HRY m.fl.).
Österhaninge Sandemar* och österut i kalkrika översilade strandkärr, mycket rikl. (SST, TÄY, UJO m.fl.).
Äldre fynd:
Stigtomta Bärstakärret (Anderson 1968).
St.Malm Nimmen 1886 (Me S), fåtalig men regelbunden (Malme 1891b), ej återf. på de blöta gungflyna 1981, 1985, men arten kan mycket väl finnas kvar (HEW & POK).
Svärta Stäk 1884–1914 (flera samlare S m.fl. herbarier), Sandstugukärren (Pettersson 1961).
Österhaninge Sandemar 1894–1960 (flera samlare S m.fl. herbarier), Gustafsson (1974).