berberis
Berberis vulgaris
Mer information om arten
Europa, västra Asien. I Sverige upp till mellersta Norrland. I Sörmland mycket allmän vid Mälaren och längs kusten, avtagande mot sydväst, och längs östgötagränsen tämligen sällsynt – (48%). Berberis växer i igenväxande hagmarker, ängsskogar, bryn, på klipphyllor, i klippängar och vid bergrötter. Vanligen växer buskarna enstaka, som inslag i annan buskvegetation. Särskilt ymnig är den i kalkrika trakter. Berberisbusken har ibland ansetts som ursprunglig, men är i norra, kanske hela, Europa förvildad från odling. Så uppfattades den redan av Linné (Linné 1737). Busken odlades som prydnadsväxt och för de syrliga bärens skull åtminstone från 1600-talet fram till 1800-talet (Retzius 1806). Bären sprids lätt med fåglar. Stormaktstidens och frihetstidens odlingar är säkerligen ursprunget till dagens ymniga förekomst. Uppgiften från Viksberg kan ha avsett odlade exemplar (Linder 1716) men berberis rapporterades som förvildad ”i skogar” (Luut 1769) och den var snart ”Kring Stockholm, Nyköping, Strängnäs, Sturehof, på Fogdön, på flera öar i Mälaren och många andra ställen, nog allmän i skogar ängar gärden, vid sjöstränder, vägar och gärdesgårdar” (Afzelius ms). Att döma av andra källor, t.ex. (Carlsson 1791, Naezén 1808), hade kanske Afzelius överskattat frekvensen. Vid mitten av 1800-talet var den dock enligt Hofberg (1852) ”ymnigast kring Mälaren. sällsyntare i de inre och sydligare delarna…”, alltså samma relativa fördelning som nu. Berberisbusken är mellanvärd för svartrost, en svampsjukdom som angriper sädesslag och andra gräs, särskilt vete. Under nittonhundratalet har den därför mer eller mindre effektivt bekämpats eftersom lagar av 1918 och 1933 påbjöd dess utrotande. ”Individmängden som särskilt omkring Mälaren varit mycket ansenlig, är genom pågående berberiskrig nu starkt reducerad” skriver Almquist & Asplund (1937). Berberis kriget pågick, om än i mindre omfattning, ännu på 1950- och 60-talen men numera odlas resistenta vetesorter och bekämpningen verkar, lagstiftningen till trots, närmast avblåst. Berberisbusken har snabbt återtagit sina forna domäner och är nu nästan lika vanlig som innan bekämpningen.

Första fynd

Först rapporterad från Salem Viksberg (Linder 1716), inte säkert vild. Linné berättar att den i slottsparken vid Tureholm nära Trosa användes för häckar (Linné 1745a). Som säkert förvildad är den först rapporterad från Bettna Åkerö i skogar (Luut 1769). Berberis hade förr många användningsområden. Ekström (1828) skriver att den ”är en af de vackraste och nyttigaste buskar till häckar”. Av allmogen kallades den ”barboris” och de sura bären användes till att strö ”hvarftals bland surkål.” Dekokt av inre barken användes till att färga likkistor gula. Den hårda veden använde man i skärgården till notnålar, berättar han vidare.
karta