Europa, Asien. I Sverige främst i Götaland, Svealand och Norrlands kustland. Under spridning. I Sörmland allmän kring Stockholm, Strängnäs, Eskilstuna, Södertälje och Nyköping, samt vid Katrineholm, i resten av landskapet ännu mindre allmän – (18%). Den vita sötväpplingen är en tvåårig art som växer på skräpplatser på liknande lokaler som gul sötväppling och ibland tillsammans med den. Den rekommenderades som foderväxt i början av 1800-talet (Wahlberg 1835) och ännu kring 1900 salufördes utsäde av denna art för gröngödsling (Lyhagen 1991). Arten var också vanlig som förorening i vallväxtfrö. Förmodligen härrör den nuvarande populationen huvudsakligen från sådan vallodling. Detta styrks av att flera av de tidiga fynden härstammar från landsbygden, främst större gods, vilka ofta var pionjärer i försöken med nya vallväxter. Enligt Hofberg (1852) var den vita sötväpplingen vid mitten av 1800-talet ännu känd bara från Strängnäslokalen, där den har hållit sig kvar till nutiden. Thedenius (1850, 1859) uppger ingen enda lokal från Sörmlandsdelen av Stockholmstrakten. Några årtionden senare växte den på ett tiotal lokaler i Sörmland (Thedenius 1871). Sedan dess har den ökat men ännu i 1900-talets början var den tämligen sällsynt vid Stockholm och Nyköping där den nu är allmän (Andersson m.fl. 1914, Blom 1916). Under de senare decennierna har ökningen accelererat, särskilt i samband med väganläggningar. Arten är ännu i full spridning.