Grått saltgräs är en gammal, kanske mycket gammal, salt- och kvävegynnad kulturföljeslagare. Den har framför allt växt på ladugårdsbackar, på kväverik mark intill gödselstäder och i kreatursfållor i hamnar och i städernas diken och rännstenar (Wikström 1840), senare även på järnvägsstationer. Arten har numera minskat starkt i dessa miljöer, men på senare år har den funnit en ny nisch och växer nu allmänt utmed de större asfaltvägarna. Längs dessa har den koloniserat den smala, salt- och nitratpåverkade zonen mellan asfaltkanten och vägrenens insådda rödsvingel. Så växer den nu t.ex. kilometervis längs den gamla riksvägen norr och söder om Vagnhärad. För närvarande dyker den årligen upp på allt fler lokaler av denna typ och kommer, om vägsaltningen fortsätter, antagligen bli en karaktärsväxt för dessa.