Havssälting växer på havsstrandängar, mest mellan högvatten- och medelvattenlinjen. Arten gynnas av rörligt markvatten och går på sötvattenpåverkade strandängar gärna längre upp på kärrmark ovanför själva strandzonen. På sådana lokaler växer den ofta tillsammans med kärrsälting.
Havssälting gynnas av bete och slåtter och har minskat genom havssträndernas igenväxning med vass och al. Vid Mälaren höll den sig liksom några andra havsstrandväxter länge kvar, men har inte setts i Sörmland sedan 1900. I Uppland och Västmanland tycks arten ha försvunnit något senare. Försvinnandet verkar ha skett på grund av upphörd strandslåtter men kanske kan arten ännu finnas kvar på någon betesmark vid Mälarens strand.
Första fynd
Först rapporterad från Västerhaninge Ribby (Söderberg 1771).
Bygdenamn och bruk
Havssältingen var förr högt skattad som foderväxt och ”sältingsvall” var en värdefull tillgång i skärgårdsjordbrukens hushållning. Enligt Ekström (1828) var det ”troligen denna växt som gör betet i skärgården så förträffeligt”.
Utbredning
Europa, Nordafrika, Asien, Nordamerika och södra Sydamerika. I Sverige längs kusterna från Bohuslän till Norrbotten samt på några inlandslokaler vid Göta Älv och Mälaren.
I Sörmland allmän vid havet, från kusten ut till de yttersta skären – (19%).
Lokaler
Äldre sötvattensfynd:
Tystberga Sulsta i ett dike (Lindström 1888).
Vid Mälaren:
Aspö Aspön 1900 (Lau S).
Jäder Stensholm.
Strängnäs Gorsinge äng.
Sundby Sundbyholm.
Torshälla.
Vallby Vallby äng och ängar vid Kolsta hatt (allt enligt Thedenius 1871).
Västertälje Lina (R. Ohlsén/SV).
