rundhagtorn
Crataegus laevigata
Europa. I Sverige upp till södra Uppland och Västmanland. I Sörmland ojämnt spridd. Tämligen allmän vid Mälaren och utmed kusten, sällsynt i inlandet, även på centrala Södertörn. I skärgården bara på några av de större öarna – (13%). Rundhagtorn växer i hagmarker, bryn, på åkerholmar och andra liknande kulturbiotoper. Liksom andra hagtorn räknades arten till de bärande träden och gynnades i det gamla ängsbruket. Den förekommer numera därför ofta i lundar som rest från tidigare mer ljusöppna förhållanden. Trädartade exemplar förekommer särskilt ofta i kusttrakterna, exempelvis på Furholmen nära Nynäs i Bälinge där ett skogliknande bestånd av grova hagtornsträd växer i gammal hagmark (Ryberg 1954).
Första fynd
Först rapporterad från Salem Viksberg (Linder 1716) men uppgiften innefattar säkerligen även andra hagtorn, vilka man först under 1800-talet började skilja åt. Som distinkt art först rapporterad från Mörkö (Ekström 1828). Hagtorn räknades till ”bärande träd” och Ekström berättar att frukterna ännu på hans tid insamlades och förtärdes sedan de blivit frostbitna.
