Enligt Hylander (1970) är knäckepilen förmodligen en hybrid mellan en sydösteuropeisk ”äkta” knäckepil (S. decipiens) och vitpil. Det råder emellertid inget tvivel om att Linné avsåg just ”vår” knäckepil i sin beskrivning av Salix fragilis (Linné 1755). Det vore kanske alltså riktigare att kalla den sörmländska knäckepilen S. × fragilis (S. decipiens × S. alba). Att som föreslagits döpa om denna gamla Linnéväxt till S. × rubens är alldeles onödigt. I Sverige är knäckepilen införd som parkträd och förvildad sedan gammalt. I Sörmland växer knäckepilen numera allmänt utmed Mälaren och längs stränderna av de flesta åsystemen. Den är sällsynt vid havsstränderna, men funnen här och där, även i skärgården – (32%). Knäckepilen är ett sedan länge odlat parkträd vid herresäten och i städer. Redan vid slutet av 1700-talet uppfattades den som vild vid Strängnäs (Carls son 1791) och Stockholm (Naezén 1808). Knäckepilen förökas med avbrutna kvistar, som lätt sprids längs vattendragen och rotar sig längs stränderna. I Sörmland är endast hanträd förvildade. Linné skriver (1745a) angående Tureholms slottspark vid Trosa: ”Pilar stodo här i alléer och nu i bästa blomma, alla voro hannar, kunde alltså intet med sina frön beså landet, ej heller om sommaren med sina ullfulla fröhus orena lan det där de växa.”