Plattlummern växer på väldränerad mark i barrskog oftast på moigt underlag men också på morän. Den är ljuskrävande och påträffas vanligen i äldre, gles tallskog. Genom sitt krypande växtsätt bildar den utbredda bestånd som kan bli mycket gamla. Nyetablering genom sporspridning verkar vara sällsynt och liksom hos mattlummern gynnas groningen av barlagd mineraljord. Arten påträffas därför ofta i anslutning till körvägar och stigar. Plattlummern, som säkert gynnades av skogsbetet har blivit sällsyntare i Sörmland under 1900-talet. Ekströms notis visar att arten, som nu saknas på Mörkö, förr var välkänd av allmogen där. Blåbärsrisets ökning i de flesta barrskogsmarker efter skogsbetets upphörande är en bidragande orsak liksom moderna skogsbruksmetoder. Enligt Malmgren (1982) bränns plattlummern bort vid kalavverkning. I Sörmland har den i några observerade fall dock visat sig kunna överleva och faktiskt tillfälligt gynnas av själva hyggesfasen. Täta igenväxningsfaser har i stället visat sig fatala, särskilt vid övergång från tall- till granskog.
Första fynd
Först rapporterad från Ribby i Västerhaninge (Söderberg 1771).
Bygdenamn och bruk
I äldre tid var jämna en välkänd färgväxt i landskapet: ”Jemna … nyttjas af Allmogen till blå färg” (Ekström 1828).
Variation
I Sörmland är bara vanlig plattlummer - ssp. complanatum känd. I Östergötland, Närke och Västmanland finns emellertid utpostlokaler för cypresslummer - ssp. chamaecyparissus. Denna skulle mycket väl kunna dyka upp även på västra Sörmlands tallmoar.
Utbredning
Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige genom hela landet.
I Sörmland tämligen sällsynt – (7%). På grund av växtplatsen i trivial barrskog är den säkert något förbisedd under inventeringen.
