Hundäxingen är flerårig och växer i torra–friska gräsmarker av olika slag. Möjligen är den ursprunglig i strandsnår vid havet, i lundar och i frodigare kalkbergsvegetation. Den är också allmän på vägkanter och skräpmark av olika slag. Hundäxingen är ganska betestålig, men ökar ofta starkt vid upphörande bete och hör till de gräs, som förtränger betesmarkernas småväxter efter upphörande hävd. I städernas övergödda gräsmarker är det ofta ett dominerande gräs. Det brukar också uppträda massvis i igenväxande slotts- och herrgårdsparker. Hundäxing tycks i likhet med de likaså näringskrävande timotej och ängskavle ha förekommit betydligt sparsammare i äldre tiders utmagrade marker. Vid Åkerö där den nu är mycket vanlig fanns den på 1700-talet bara ”här och där” (Luut 1769). Hundäxingen hörde till de gräs den tidens hushållare önskade mer av och sådde ut i sina ängsmarker. Den nuvarande allmänna förekomsten i hela landskapet beror på spridning från vallodling och den allmänt ökande näringsgraden i landskapet.