vit sötväppling

1228 Melilotus alba Med.

This originally Eurasiatic species is widely spread by human settlement in Europe, Africa, America, Australia etc. It is replaced eastwards by the closely related, small-flowered M. suaveolens Ledeb. Nowadays M alba belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 238 and map 230).

Vit sötväppling infördes oavsiktligt till landskapet med utländskt vallfrö under senare hälften av 1800-talet (Neuman 1884). Den tvååriga arten salufördes också som gröngödslingsväxt omkring sekelskiftet (Lyhagen 1991), men det är ovisst om den odlades i Halland. Arten är bofast i landskapet och huvudsakligen bunden till järnvägar och större tätorter. Man finner den starkt kulturgynnade och konkurrenssvaga växten, ofta i rika bestånd, på störd, vegetationsfattig mark - stationsområden, soptippar, gamla lertäkter, grustag, industritomter, utfyllnadsområden och utmed nyanlagda, större vägar. Enstaka fynd har gjorts på havsstränder.

Vit sötväppling härstammar från östra Europa och västra Asien. I Sverige är den känd som säkert vildväxande sedan 1820.

Växten har ökat under 1900-talet och spridningen tycks inte vara avslutad.

Foderväxt, förvildad i Sverige åtminstone sedan 1820-talet. I Närke meddelad från vägkanter, grustag, och nygrusade vägar, kalkbrott m.m. I Hallsberg växte den på samtliga bangårdar i ökande frekvens 1961–1983 (Dalhielm 1984). Vid Kvinnersta i Axberg sågs den i en linåker 1993 (Sundkvist). På tippar växer den stundom i väldiga mängder.

Ny bofast art, sannolikt inkommen med sjöfarten.

Ojämnt spridd på Mälarslätten med anhopning kring Arboga, Hallstahammar och Västerås; högre upp tämligen sällsynt, främst i tätorter (särskilt på och kring stationsområden). Spridning ofullbordad. Möjligen härdig i hela området Utbredningstyp: S3 (pU).

Cedergren 1920.

Främst införd med barlast, i senare tid särskilt med järnvägs- och landsvägstrafik, även i samband med kraftverksbyggen. Fr a i hamnar och på bangårdar ofta stadigvarande i stora bestånd. Tillhör landskapets få kvarlevande barlastväxter. - 44 (19).

Status: gammal och bofast. Visserligen sannolikt inkommen i relativt sen tid men troligen före 1749.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: på ett par lokaler har en avvikande (sjuklig?) form insamlats som liknar rysk sötväppling M. wolgicus genom långa pediceller och lång (omogen) frukt. Men fodertänderna är långa (längre än fodertuben) och fruktämnet är mer eller mindre bladlikt utan fungerande märke. De abnorma blommorna utvecklar inte mogen frukt (vidi PLa).

Vit sötväppling är inhemsk i östra Europa och västra Asien. På de första kända småländska lokalerna var växten tydligen förvildad från odling, troligen som foderväxt – det gäller primärlokalen i Växjö samt Värnamo Fryele Näsbyholm (Forsander 1817) och Nybro Madesjö Flerohopp bland buskar i trädgården (Forsander ms 1820). Flera andra 1800-talsfynd har gjorts i hamnar, ofta på barlast (Västervik Västervik, Oskarshamn Oskarshamn och Kalmar Kalmar). Arten har också förekommit som förorening i vallfrö. Särskilt decennierna kring förra sekelskiftet användes den för gröngödsling av lätta jordar, vilket kan ha ökat dess spridning som vild (Lyhagen 1991).

Vit sötväppling växer öppet på torr, grusig eller sandig, störd mark. Den är vanligast på bangårdar, grusplaner och upplagsplatser, där den på näringsrik mark ofta förekommer i stora bestånd. Sin stora spridning längs järnvägs- och vägnätet tycks arten ha fått först i mitten eller slutet av 1900-talet (antalet äldre uppgifter om banvalls- och vägkantsförekomster är litet).

Vit sötväppling är inkommen i relativt sen tid till Öland, andra halvan av 1800-talet, troligen med vallfrö. Därifrån har den spridit sig ut i odlingslandskapet där den drar nytta av olika mänskliga aktiviteter. När markens ytlager rörs om kan växten etablera sig och bilda stora förekomster. Den växer idag främst i vägkanter och ruderatmiljöer (jordtippar, stenhögar, grustag och stenbrott). Vit sötväppling kan även förekomma i åkerkanter, gårdsmiljöer, på grusplaner och sandstränder. Speciellt där grävningar skett som vid anläggning av nya vägar och bevattningsdammar är den snabbt på plats.

Vit sötväppling är idag en vanlig växt som expanderat tydligt sedan Sterner (1938). Men redan i Sterner (1986) kunde den antecknas från samtliga socknar. Vit sötväppling är relativt jämnt spridd över Öland men saknas på Stora Alvaret. Däremot växer den längs de större vägar som korsar alvaret från väster till öster. Även längs den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv är vit sötväppling spridd. I betesmarker som östra sjömarken saknas den men dyker upp om jordhögar tippas eller grävningar sker.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Ruderatmark, soptippar, väg- och dikeskanter samt vid gårdar. Ännu kan man skönja en viss koncentration till öns hamnlägen och tätorter. Dit har arten troligen kommit med sjöfart (se fynd nedan), och senare har den spritts med järnvägstrafiken. Under senare delen av 1800-talet blev den funnen i åkrar, vilket antyder att den även kommit in med frövaror. Johansson (1897) angav frekvensen ”Flerst.”, men uppgav endast 17 växtplatser; arten ökade alltså under 1900-talet.

Vit sötväppling är ursprunglig i östra Europa och västra Asien. De första bohuslänska fynden är gjorda i hamnstäder, vilket tyder på att arten kommit in med frövaror och annan import. Spridningen tycks ha skett utefter järnvägs- och vägnätet, och den pågår fortfarande. Arten växer exponerat på vägkanter, och banvallar, samt i industriområden och skräpmark av olika slag och har ökat kraftigt de senaste decennierna.

Vit sötväppling blommar i linneans och mjölkens tid. Inget grönt övervintrar. Den är mycket torktolerant.