Taxasida

gullviva

Primula veris

L.

gullviva är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

gullviva är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • gullviva
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Primula veris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Primula veris L.
Svenskt namn
gullviva
norwegianBokmal
marianøkleblom
norwegianNynorsk
marianøkleblom
Finskt namn
kevätesikko
finlandSwedish
gullviva
Danskt namn
Hulkravet kodriver
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-30
Thomas Gunnarsson
Alvara österut,Böda,Borgholm 2020-05-20
Thomas Gunnarsson
Bostorpsvägen,Torslunda,Mörbylånga 2014-05-13
Thomas Gunnarsson
Ebbelunda norrut,Stenåsa,Mörbylånga 2021-05-17
Thomas Gunnarsson
Ebbelunda norrut,Stenåsa,Mörbylånga 2021-05-17
Peter Ståhl
Järvsta, Gävle 2025-05-12
Lars Efraimsson
Vickleby Alvar, Mörbylånga kommun 2016-05-19
Mira Rawet
Skevik, Värmdö 2022-05-13
Lars Efraimsson
Alsters herrgård, Karlstads kommun 2017-05-13
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-30
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-30
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-30
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-30
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeört, allm. på Närkeslätten och i Skogsbygdens kalkområden, f.ö. sälls.–spridd. I Hallsberg ”allm. som till synes spontan inom kalkpåverkade områden. Eljest förvildad i närheten av bebyggelse” (Dalhielm 1985). Av gammalt känd från bl.a. Herrfallsäng i Hallsberg (Gyllenhaal ms 1774).

Växten förekommer i lövbryn och gläntor, ekhagar, vid kalkbrott, på banvallar, ute i kanten av trädor, på Hjälmarens landvinningar, som trädgårdsogräs m.m., men försvinner när gräsmattor gödslas. Enl. ortsbefolkningen vid Lilla Ässkog i Gällersta 1929 fanns arten ”ej i trakten, gå ej ens att plantera” (Broddeson ms).

Gullviva uthärdar en viss igenväxning men tynade bort när den kalkrika Svartkärrängen i Hidinge/Vintrosa övergick i ljussvag gråallund och syntes sedan till utanför betesstängslet först efter insatt röjning och bete. Den överlever dock länge i glesare hassel- och asklundar. Förr sågs den i ”riktiga lövängar” (Broddeson) och växte ännu under 1990-talet i slåtterängsrester (Hallin m.fl. 1992b).

Vid Hagby äng i Tysslinge växte rikl. med gullviva över 1 000-tal m² 1991. I den kalkrika Sköllersta-trakten har Holmer (1978) sett väldiga bestånd av gullviva. Vid Vinala–Skruke räknade han 44 000 ex. eller 20 ex. per m² 1970. S om Fall såg han 10 000-tal ex. på 1960-talet och 200 m NÖ om torpet Tarstaberg 1 000 ex. i den granplanterade ängen 1993.

Den enskilt praktfullaste gullvivan skall ha växt på en ö i Sottern 1941: ”enastående... med 70–80 blommor enl. O. Liljeroth” (Broddeson ms). Arten samlades och såldes på torgen ”i massor” (Kierkegaard 1932).

Prydnadsodling av gullvivor är vanlig. Skogsödetomten Charlottenberg i Hidinge övergavs 1923 men ännu 1996 pryddes ruinerna av växten (M. Andersson).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Det finns bara en känd lokal för gullviva i Härjedalen: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2c, Birger 1908a). Birger iakttog själv arten 1904–07 och anger den som inkommen med gräsfrö. Belägg samlat 1911 i en gräsmatta i Åkersberg av N. Nilsson finns i S.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1467 Primula veris L.

This species is mainly restricted to Europe, with 4 subspecies according to F l. Eur. 3/1972, p. 17, int. al. subspp. veris (southwards to the Alps) and macrocalyx (Bge) Liidi occurring in parts of E. Europe and C. Asia (mapped here). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 337.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Gullviva är numera sällsynt som ursprungligt vildväxande. Enligt äldre källor, t ex Neuman (1884) och Ahlfvengren (1924) förekom arten sällsynt i de södra och norra delarna. I södra Halland känner vi den idag endast som förvildad, medan däremot flertalet förekomster i den norra delen ger intryck av ursprunglighet.

Ett antal tillfälliga förekomster av gullviva mellan 1868-71 på ”ängar eller gropar” i omedelbar närhet av vägen mellan Halmstad och Fyllebro samt i Skedalatrakten ges av Neuman (1884) följande förklaring: ”Troligen föreligger här ett intressant exempel på växternas spridning genom menniskans tillhjelp. När i förra tider bönderna från södra Småland med sina timmerlass togo dessa vägar till Halmstad, medförde de hö för att på hviloplatserna gifvas som foder åt dragarne. Bland höet funnos frukter och frö af Primula officinalis, fröna grodde sedermera och gifva oss aning om, huru egendomliga förhållandena vid växtfröns transportering ofta äro.”

Idag sprids den vackra växten inte med småländskt hö utan var tids gullvivor har, åtminstone i södra och mellersta Halland, sitt ursprung i odlade eller utplanterade exemplar. De vanligaste växtplatserna är lövdungar, vägkanter, hagmarker, ängsfragment, torpplatser och markvägar. I norra Halland finns de flesta lokalerna i naturbetesmarker och bryn samt i gles, artrik lövskog, särskilt där marken är påverkad av märgel och skalgrus. Fridlyst.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Mälarområdet:s kulturtrakter; högre upp på Mälarslätten spridd-sällsynt; i Bergslagen tämligen ofta på kalklokaler (särskilt vanlig i Uskavi-Havsta-område i Guldsmedshyttan) ; för övrigt spridd-sällsynt med stora luckor i oligotrofområde (bl.a. i hela Skogslåglandet, frånsett Sala). Övervägande i lågtrakter och på eljest klimatgynnade ståndorter. Härdig på högre nivåer, förutsatt att gynnsamma edafiska förhållanden råder. Utbredningstyp: S2.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Det torde vara omöjligt att säkert avgöra om någon ursprunglig förekomst finns eller funnits i landskapet. Detta gäller även lokalen vid Järestakullen i Nordingrå, jfr nedan (insådd med gräsfrö?). - 39 (22).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenna, tuvade, rosettbärande, 1–3 dm höga örter. Karaktäristisk bladrosett med tjocka, “knöliga” blad med omvänt äggrund bladskiva med tvär bas, och bladyta nedlöpande längs skaftet. Bladkanten är oftast nedåtrullad och mycket ojämn. Kraftig mittnerv med rätt många, raka, nästan rakt ut stående sidonerver. Upprätt, hårig, bladlös stängel, som överst får en flock med 5-taliga, nickande blommor med veckat foder. Rörlik, gul krona som ytterst har 5 flikar som vidgas utåt till ett skållikt, eller plattat bräm som i regel har orangefärgade fläckar (se “variation”). Frukten är en kapsel som kvarblir i de så småningom uppåtriktade fodren. Blommar tidigt.

Gullviva är rätt vanlig söderut på frisk, ljusöppen mark, såsom hagmarker, betesmark, bryn, gräsmattor, parker, lövlundar etc. Norrut införd och endast nära bebyggelse. Lundviva odlas och förvildas ibland, men finns mycket sällsynt som vild i Skåne.

Förväxlingsrisk: Närmast omisskännliga. Andra vivor (Primula) (utom den från Sverige som vild utgångna jordvivan P. vulgaris) liknar ej dessa arter.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast, därtill allmänt odlad som prydnadsväxt och ofta förvildad. Ungefär 15 % av de aktuella förekomsterna är uppenbart förvildade.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: mer eller mindre mörkt rödblommiga former är vanliga i odling och har påträffats förvildade på åtskilliga lokaler.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Gullviva växer på frisk eller ganska torr, ej alltför näringsfattig eller sur jord. Den förekommer i örtrik ängs- och betesmark, särskilt på backar, i sluttningarna av åsar och kullar, i snårkanter och intill block. Arten påträffas även i gläntor i mullrik löv- och blandskog med ädla lövträd och hassel, i lövskogsbryn och på renar. Den gynnas av slåtter och bete (de skarpt smakande ämnena i växten gör att den undviks av betesdjuren). Däremot missgynnas arten av igenväxning och gödsling; den är därför nu i större delen av Småland betydligt sparsammare än i mitten av 1900-talet.
Särskilt i trakter där gullvivan är mindre vanlig har den ofta planterats in som prydnadsväxt, och den ses ej sällan som kvarstående eller förvildad.
Funnen i 1202 rutor; tidigare uppgifter från 367 rutor. Mycket vanlig utom i väster, där arten är ganska sällsynt. – Ursprunglig; längst i sydväst är dock nästan samtliga förekomster kvarstående eller förvildade. Andelen rutor med enbart sådana förekomster sjunker snabbt mot norr och öster.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Gullviva växer i lövskogar, hässlen, blandskogar men också i tallskogar. I öppna betesmarker hittas den i torr–friskängar men klarar sig även i dåligt hävdade marker. När röjningar skett av alvartorrängar gynnas växten av den frisättning av näringsämnen som sker och kan blomma med hundratals plantor. Även vägrenar, gräsmattor, slåtterängar och åkerkanter kan hysa växten. Gullviva växer gärna på störd mark i sandtag, stenbrott och på dammvallar.

Gullviva är vanlig över hela Öland. Den växer på Stora Alvaret men håller sig där gärna i kanten av skogsdungar. Längs den mindre kalkpåverkade kusten på sydvästra Öland är den vanlig till skillnad från släktingen majviva P. farinosa. Gullviva är frekvent noterad inom hela Mittlandet, östra sjömarken och norr om Köping. Endast i barrskogarna i Böda sn är det glest med fynden. Med sin breda ekologi klarar sig gullviva bra på dagens Öland.

Gullviva är liksom majviva heterostyl. Det innebär att blommorna har olika långa stift. En del plantor har långa stift som går upp till kronpipens mynning medan ståndarna bara når halvvägs upp. Andra plantor har ett kort stift som når halvvägs upp i kronpipen medan ståndarna går upp ända till mynningen. Genom denna fiffiga konstruktion underlättas korsbefruktning och kvalitén på fröna gynnas också. Det har länge varit känt att när långstiftade plantor i släktet Primula befruktas med pollen från långstiftade plantor blir frösättningen dålig. Bättre går det om de befruktas med pollen från kortstiftade plantor (Scott 1865). Vid några tillfällen har gullviva med rödgula blommor rapporterats. Det finns även några fynd av en monstruös form som saknar kronblad.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen till halvöppen, torr till frisk miljö: torrängar, betesmarker, hagmarker, gräsmarker, åkerrenar, vägkanter, skogsbryn, glesa hassellundar, örtrik tall- och lövskog. Arten har ofta rapporterats från ängen. Gullviva har ibland röda eller rödkantade blommor. Dessa påträffas särskilt ofta i ängen, ibland i smärre bestånd, som också kan innehålla plantor med en homogen orange färgton. De ger inte intryck av att vara utplanterade utan har säkerligen uppstått spontant på platsen.

Gullviva är i dag, liksom under slutet av 1800-talet (Johansson 1897), en allmän växt på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Gullviva växer på torr till frisk, genomsläpplig mulljord med skalinslag i glesa lundskogar, hagmarker och naturbeten, mycket ofta tillsammans med hassel, blåsippa och smultron. På torrare delar av hävdade havsstrandängar kan den vara helt dominerande under blomningstiden. Man finner gullviva även i lövskogsbryn, på vägkanter och torrbackar. Arten odlas också i trädgårdar, där den kan stå kvar länge, och den förvildas därifrån i områden, där den annars inte är så vanlig. Detta är en av förklaringarna till att arten har ökat kraftigt sedan mitten på 1900-talet. Någon gång finner man plantor med mer eller mindre röda blommor, som åtminstone ibland härstammar från odlade exemplar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig på frisk till torr, naturlig gräsmark i betesmarker, på slåtterängsrester, på ogödslade åkerholmar och på åkerrenar. Även förvildad vid torprester, vid ödetomter och i anslutning till gårdar. Kalkgynnad, missgynnas av hårt bete, tål måttlig ohävd men inte total igenväxning. Mycket vanlig i kalktrakterna, vanlig längs Göta älv och söder om Falbygden. Mindre vanlig och oftast kulturspridd på andra håll. Kartan inkluderar förvildade förekomster. 1273 lokaler i 382 rutor (46 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Gullvivan växer ymnigast i örtbackar, i naturliga betesmarker med lövträd, i lövgläntor och i lundar på näringsrik, ej alltför fuktig mark. Liksom blåsippan är den vanligare i kalkområden, där den också finns i örtbarrskogar av olika typer. Gullvivan gynnas av slåtter och måttligt bete. Plantorna är mycket långlivade men vid igenväxning upphör nyetableringen och efterhand dör även de äldre plantorna. Gullvivan förekommer ofta som inplanterad, särskilt vid äldre bebyggelse och sprider sig då ibland i omgivningarna. På sådana platser finner man då och då den gammaldags trädgårdsformen med kronlikt foder ”strut i strut” och även rödblommiga gullvivor. Ibland förekommer också mer storblommiga hybrider med former av den odlade lundvivan (P. elatior). Gullvivan är fridlyst. Uppgrävning och plockning för försäljning är förbjuden i hela Sörmland.

Europa, Sibirien. I Sverige främst i de södra och mellersta delarna upp till Jämtland och Ångermanland, längre norrut förvildad.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland, men ovanligare i den västligaste delen av landskapet. 641 kartblad, 2126 kvadranter.
Almq. I kusttrakter och skärgården allmän, i inlandet och den sydöstra delen av Heby samt Tämnar-trakten mer eller mindre allmän till tämligen allmän, i övriga delar av Heby tämligen sällsynt.
Gullviva är kalkgynnad och växer i allehanda öppna till halvöppna miljöer på mullrik mark. Den förekommer i lundar, hagar, naturbetesmarker och skogsbryn, på åkerholmar och torrbackar, ofta på gravfält.
Gullviva gynnas av lågvuxen eller gles markvegetation, medan igenväxning med högvuxna, kvävegynnade arter slår ut den. Den tål dock drygt ett 10-tal års igenväxning och återkommer vid ny röjning och slåtter. I det högrationaliserade jordbrukslandskapet, där betesmarkerna inte längre hävdas, visar den dock en tydlig nedgång.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Gullvivan är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I landskapet kallades växten förr »sempertupp«. I Ovansjö förekom också namnet »gullhuva« eller »gulhuva«. Den angavs som allmän i Gävletrakten 1848 och 1863. Arten har säkert minskat avsevärt i mängd genom igenväxning när slåtter och bete försvunnit. Ängar och backar med massförekomst av gullvivor var förr ingen ovanlighet. Göran Wahlenberg passerade 1810 Harnäs på väg norrut och noterade att »vägen gick förbi många ängar som alla hade Primula veris i överflöd«. Arten är ursprunglig i östra delen av landskapet men inte i väster. Den har sedan länge odlats som gårdsväxt och förekommer nu förvildad på många platser. Växten har således ökat i utbredning men troligen minskat i mängd.
Arten är en bra signalart för naturliga fodermarker och svarar snabbt på återupptagen hävd. Gullvivan kan växa både fuktigt och torrt. Den är ett karaktäristiskt inslag i torra örtbackar längs kusten men frodas i större mängd på friska eller något fuktiga ängar. I gamla och småskaliga odlingslandskap som inte konstgödslats finns gullvivor lite varstans i backarna och gärna i åkerkanter, odlingsrösen och dikesrenar. De kan med tiden även vandra in i gamla oplöjda vallar. Längs den kalkrika Gävlekusten förekommer gullvivan även i biotoper av ursprunglig karaktär. Arten etablerar sig i regel ovanför havsstrandens stormdriftvall i kanten av strandsnår och lövbårder. Den återfinns ibland även inne i lövbårderna men utvecklas bäst på örtrika gräsmarksremsor intill stranden. Även längre från kusten förekommer enstaka gullvivor i lundartad och kalkpåverkad skog. De är säkert till stor del rester från tidigare skogsbete och utmarksslåtter men sannolikt är gullvivan också en naturlig brynväxt i kalkrik skogsterräng i sydöstra Gästrikland.
De vanligaste följeväxterna i ängs- och hagmarker är midsommarblomster, stenbär, skogsklöver, bockrot, vitmåra och rödklint. I skog är vitsippa, blåsippa och stenbär vanligast. Gullvivan blommar mellan vitsippa och liljekonvalj och som vackrast samtidigt som hägg, lönn, maskrosor, skogsviol och ängsviol.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Gullviva sprider sig lätt med frön, som gror och växer till plantor även i tämligen slutet, men lågt, växttäcke. Plantorna är perenna men troligen inte så långlivade. Inga observationer talar för att arten har en fröbank. Den blommar från vitsippans till skogsstjärnans tid, har omogen frukt i ekorrbärets tid och blommar sällan om. Bladrosetten är till stor del grön när vintern börjar och åtminstone några blad i rosetten brukar övervintra gröna. Gullviva växer nästan alltid på eller nära tomter där den kan vara planterad eller insådd. Den kan bli kvar även långt efter att husen har försvunnit, särskilt om marken är betad. Ett sådant exempel är från Trösten i Bergsjö, där den samlades 1911 av Ernst Pontén vid ett redan då rivet soldattorp, och fortfarande (2016) finns kvar. De enda lokaler som möjligen kan vara spontana är ett par skalgrusbankar vid kusten, men även där har människor påverkat vegetationen starkt.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Gullviva är en allmänt uppskattad försommarblomma som också har odlats mycket i äldre tid. Dess ursprung som vildväxande i landskapet är därför till viss del osäker. Collinder (1909) ansåg den inhemsk (se nedan) och redan Linné hade en lokalnamn för arten. Troligen tillhör den ändå den indigena floran i vissa kustområden, åtminstone inom Alnö kalkområde, och sannolikt även utanför detta, när den uppträder i lundvegetation. Arten växer i ganska skuggiga lägen i de rikaste lövlundarna i kustsocknarna, i Njurunda–Tuna på lokaler med hassel. Den är tydligt kalkgynnad och på norra Alnön regelbunden också i slåtter- och betesängar. Där är den rikligast i området kring Smedsgården–Släda–Ås och växer särskilt i svackor mellan hällmarkerna; den ses där även i bryn och igenväxande lövlundar. Övriga förekomster är sannolikt främst förvildningar från odling, men Collinder (1909) anger också spridning med höfrö. Som förvildad ses den framförallt inom tomtgränsen på gräsmattor, men också i ängskanter och andra lågvuxna gräsmarker. Förvildningar är vanligare i kalkrikare områden, som i området mellan Borgsjöbyn och Nyänget i Borgsjö.