havssälting

Gammal bofast art.

97 Triglochin maritimum L.

This widespread species occurs partly on seashores, partly inland on saline soil. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 120 and map 112). Further, subsp. asiaticum Kitag. in E. Asia is tentatively mapped.

Havssälting är ursprunglig men betesgynnad. Den växer främst på fuktiga havsstrandängar men även på vegetationsfattiga och periodiskt översvämmade sand- och lerstränder.

Saltvattenpåverkade havsstrandängar och strandängsfragment, särskilt vid skyddade fjärdar och laguner. Sällsynt vid den klippiga och branta, på strandängsmiljöer fattiga kusten söder om Nordmaling.

9; förr åtta lokaler runt Västeråsfjärden, en på Ridön i Mälaren. Tämligen exklusiv havsstrandsväxt, som främst på Mälarens unga, saltrika tillandningsstränder dröjt sig kvar i inlandet in i sen historisk tid. Utbredningstyp: S13.

Kraftig gräsliknande växt med styvt upprätt, bladlös stam. Har korta utlöpare men växer ibland nästan tuvat. Bladen sitter i rosetter vid basen och är trinda till något tillplattade och köttiga, upp till 6 dm långa och 2–4 mm tjocka. De doftar tvålaktigt om man mosar dem. De små kortskaftade blommorna är sextaliga, med ofta rödaktiga kalkblad och ett runt fruktämne. Frukterna är äggformade, upp till 6 mm långa och spricker upp i sex delar.

Havssälting växer på fuktig–blöt saltpåverkad mark. Man hittar den i mycket grunt bräckt eller salt vatten, betade strandängar och andra öppna havsstränder. Finns endast mycket sällsynt på stränder i inlandet. Den är en vanlig art runt hela kusten.

Förväxlingsrisk:
Kärrsälting (T. palustris) är en lägre och klenare växt utan utlöpare med mycket smala avlånga frukter som spricker upp i tre delar.
Tåg (Juncus spp.) och andra växter med trinda blad saknar den tvålaktiga doften.

Havssälting växer vid havet, mest på fuktiga strandängar men även i gles vegetation på klippiga eller steniga stränder. Den gynnas av bete trots att den äts begärligt av nötkreatur. Förr ansåg man att den gav en särskilt god smak åt smör och att köttet på djuren blev välsmakande, om kreaturen före slakten fick beta på stränder med havssälting.

På strandängslokaler går arten snabbt tillbaka om betet minskar.

Havssälting växer på välbetade, friska–fuktiga strandängar alldeles nära havet. Ibland ses den på ohävdade lokaler och då i vassbälten, på klapperstenstränder eller där sprickrika kalkstenshällar möter havet. Havssälting är salttålig och kan växa vid saltbrännor. Sällsynt är den funnen i betade kalkfuktängar men då vanligen bara några hundra meter från havet. I Sterner (1938 och 1986) nedtecknas en del inlandslokaler för havssälting i vätar och alvarträsk, ibland flera kilometer från havet. Den typen av lokal har noterats endast vid ett tillfälle under inventeringen.

Havssälting växer främst utmed nordöstra kusten, från Böda sn och söderut till Gärdslösa. Denna kuststräcka erbjuder flacka strandängar, många välbetade, vilket passar växten utmärkt. Men havssälting håller sig kvar på västra sidan, från Köping sn och söderut till Vickleby, trots att strandbetet upphört utmed stora delar av denna kust. Västra stenkusten från Borgholm och norrut har få fynd, där är stränderna alltför exponerade och steniga för växten. I östra sjömarken stängslas nedersta delen av strandremsan ibland bort från betesdjuren vilket gör att den växer igen med högväxta mållor Atriplex sp. varvid havssältingen försvinner. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Havsstrandängar, gärna betade och ofta något sumpiga, rikligast i agnsävzonen, men med vid amplitud från de yttre delarna (tål översvämning) till långt upp på landstranden (Englund 1942). Även på grus, sten och märgel.
Englund (1942) fann havssälting på 417 strandavsnitt 1928–36. Förmodligen är frekvensen oförändrad, trots att vi i dag har något färre växtplatser.
Havssälting har också noterats i fyra inlandslokaler, varav tre geografiskt knutna till järnvägen. På dessa platser långt från Östersjön var arten troligen inkommen med grus och sand från stränderna (Eng-lund 1942).

Havssälting växer på blöta till friska, mer eller mindre leriga havsstrandängar och strandängsfragment mellan stenar och block. Oftast ser man högvuxna tuvor tillsammans med salttåg och strandaster precis i strandkanten. Längre upp på den lite torrare delen av strandängen växer den tillsammans med strandkrypa och är då gärna lite mera småvuxen.

Havssälting växer på havsstrandängar, mest mellan högvatten- och medelvattenlinjen. Arten gynnas av rörligt markvatten och går på sötvattenpåverkade strandängar gärna längre upp på kärrmark ovanför själva strandzonen. På sådana lokaler växer den ofta tillsammans med kärrsälting.

Havssälting gynnas av bete och slåtter och har minskat genom havssträndernas igenväxning med vass och al. Vid Mälaren höll den sig liksom några andra havsstrandväxter länge kvar, men har inte setts i Sörmland sedan 1900. I Uppland och Västmanland tycks arten ha försvunnit något senare. Försvinnandet verkar ha skett på grund av upphörd strandslåtter men kanske kan arten ännu finnas kvar på någon betesmark vid Mälarens strand.

Havssälting växer på strandängar, sten- och grusstränder och i klippskrevor nära vattnet.
Arten är en av de havsstrandsrelikter som förekommer i inlandet, framför allt kring Mälaren. Andra havsstrandarter av samma typ är smultronklöver, strandkrypa och salttåg. Alla dessa är i avtagande, några av dem helt försvunna på sådana lokaler.

Havssälting är ursprunglig. Växten angavs som allmän på havsstränder redan 1848. Den har knappast förändrat sin utbredning sedan dess, möjligen kan den ha minskat i mängd sedan strandbetet upphört.

De vanligaste följeväxterna är fackelblomster (42%), höskallra, krypven, älggräs, rödsvingel, salttåg, slåtterblomma och vass.

Havssälting är en utpräglat perenn växt, vars spridning och etablering vi inte har några erfarenheter av. Den har en 5 mm grov och seg jordstam med mörkbrun märg, med en mycket tät rad av rester efter tidigare års bladiga skott. Längst fram sitter årets skott, med smala blad, där småningom även en blomställning utvecklas. De grova rötterna håller ett stadigt grepp i marken. De liknar till sin konsistens och utseende i viss mån blåtåtelrötter. Jordstammen kan förgrena sig.

Havssälting blommar mest i skogsstjärnans tid, men i vissa lägen mer sparsamt ända in i ljungens tid. De mest framträdande delarna av blomman är dess grönvita eller ljust violetta märken. Eftersom storleken på ax och blommor är ganska variabel kan den under blomningen likna kärrsälting, som den ofta växer tillsammans med. När frukterna har utvecklats går det däremot aldrig att förväxla dem, se mer om detta under kärrsälting.