stallört
Ononis spinosa subsp. hircina
Mer information om arten

Stallört är en kulturgynnad växt som sannolikt är ursprunglig. Den är ljusälskande, undviks av kreatur och växer främst på frisk till fuktig, gräsdominerad mark, gärna på lera. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation växer den t ex på Kungsbackafjordens stränder och strandängar, både betade och obetade. De vanligaste kulturbiotoperna är vägkanter, vägdiken och åkervägar.

Växten har nog alltid varit sällsynt i den södra hälften, men nu tycks den vara på väg att helt försvinna. Eftersom någon minskning ännu inte har märkts i den nordligaste delen, där den länge varit vanlig, är det vanskligt att ange orsaker till minskningen i söder. Några förekomster har emellertid försvunnit på grund av igenväxning.

Första fynd

Först uppgiven av Fries 1819 under namnet O. hircina ('I synnerhet i mellersta och norra Halland’).

Bygdenamn och bruk

Äldre, lokala namn är drängafes, skamfes, fesorta och sketorta - alla naturligtvis med syftning på att växten är illaluktande.

Utbredning

33 rutor (15 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden från Varberg och norrut, sällsynt på kustslätten i mellersta och södra delen. – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt i södra och mellersta Halland, i norra tämligen allmän.

Lokaler

Lokaler i södra och mellersta Halland. Halmstad Harplinge Västergård (4C 8b 32 49) åkerkant, sparsamt 1988 (PW, bekräftad av KG); Rosenlund (4C 9c 11 12) åkerväg, 15-tal ex 1987 (PW, bekräftad av KG).

Ringar: fynd före 1979