Blåeld är en gammal, kulturberoende växt. Den tvååriga, ljusälskande, kalkgynnade och konkurrenssvaga arten växer sparsamt på vägkanter, järnvägsområden och grusplaner. Ibland odlas den som prydnadsväxt och via trädgårdsavfall kan den spridas till avfallstippar. Arten är bofast på vissa stationsområden medan många av de övriga förekomsterna är tillfälliga.

Blåeld, som är inhemsk i sydöstra Europa och västra Asien (Hulten 1985), har sannolikt införts oavsiktligt till Sverige under historisk tid. I samband med vallodlingens införande under 1800-talet fick arten ökad spridning genom att den ingick som fröförorening i orent vallfrö (Hård av Segerstad 1924).