Backvicker är ursprunglig i rika, lövbevuxna och oftast synvända bergbranter samt i lövbryn vid mer eller mindre exponerade bergrötter och hällar. Den är emellertid mycket kulturgynnad och växer även i täta och ofta tydligt avgränsade bestånd på sandiga/grusiga vägslänter och vägkanter, åkerrenar och intill grustag. I norra Halland är den vanligast i naturliga biotoper medan kulturskapade ståndorter dominerar starkt i övriga områden.
Backvicker har ökat i frekvens under 1900-talet i södra och mellersta Halland. De många förekomsterna längs vägar tyder på att växten kan ha ingått i fröblandningar som använts vid sådd på nyanlagda vägslänter.
Första fynd
Först uppgiven av Rosén 1749 från Övraby Sperlingsholm. Äldsta belägg från Enslöv mellan Nissan och kyrkan 1700-talet (L. Montin i S).
Utbredning
70 rutor (31 %). Ganska vanlig på kustslätten mellan Halmstad och Falkenberg samt i övergångsbygden från Halmstad och norrut. I södra Halland är arten sällsynt och i kustområdet från Falkenberg och norrut samt i större delen av skogsbygden saknas den. – Ahlfvengren (1924): här och där.
