besksöta
Solanum dulcamara
Mer information om arten

Besksöta är ursprunglig och i någorlunda naturliga miljöer förekommer den i alkärr och näringsrika, fuktiga lövblandskogar, särskilt intill sjöar, vattendrag, källor och små skogskärr. Vid havet växer den på klapperstensstränder samt i snår och vassar på skyddade stränder. Eftersom den är kultur- och kvävegynnad finner man den också vid dammar och märgelhålor, kring kärrpölar i betesmarker, i diken och ibland vid gödselstäder. Som exempel på en ovanlig ståndort kan nämnas en grenklyka 3 m över marken i en stor ask Fraxinus excelsior, där ett kraftigt, blommande ex rotat sig utan kontakt med marken (Rammsjöhall; 6B 3i 42 06).

Första fynd

Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Vid arkeologiska undersökningar 1965-1978 i Halmstads innerstad påträffades frön av besksöta i lager som daterats till 1400/1500-talet (A. Andersson i manuskript 1995).

Bygdenamn och bruk

Ett gammalt lokalnamn är pugaris [puken, pugen = den onde].

Utbredning

142 rutor (64 %). Vanlig på kustslätten, ganska vanlig i övergångsbygden och i skogsbygden i Kungsbacka, i skogsbygden i övrigt sällsynt. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän.

karta