utan lokaluppgift (P. Osbeck i S).
Renfana är ursprunglig på havsstränder, främst dyn-, klipp- och klapperstensområden. Den är dessutom kulturgynnad och bildar stora bestånd på torr, sandig och ljusöppen mark - åker- och vägrenar, järnvägsområden, grustag, vildvuxna gräsmarker och ruderatmarker. Arten gynnas, åtminstone under ett tidigt skede, av den allmänna igenväxning som för närvarande kännetecknar stora arealer gammal odlingsmark. Den sprider sig allt längre in i skogsbygderna samtidigt som den ökar i frekvens i kustområdena.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’Öfverflödigt på åkerrenar och vid stora Landsvägen, särdeles i N. Halland’). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (P. Osbeck i S).
Bygdenamn och bruk
Äldre lokalnamn är desmegräs från Lindome [syftande på att växten doftar starkt, jämför myskmalva Malva moschata], vejakrydda [vägkrydda] från Harplinge, gubbaskägg från Hishult och tysk mantel [?] från Breared.
Utbredning
205 rutor (92 %). Mycket vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän i kusttrakter, mindre allmän inåt landet.